mer än tusen ord

Jag kollar på SVT:s Alla är fotografer, mest för att min idol - och förmodade själsfrände - Sigge Eklund har varit med och skrivit manus. Men det är rätt bra faktiskt, och jag blir fångad trots att  en av de saker jag längtar allra minst efter att se mer av i den här världen är farbröderna Schyffert & Rheborg.

Programkonceptet bygger på att tesen att med en smartphone i hand tar vi allt fler bilder, men inte blir vi bättre fotografer för det. Precis som gubbduon avbildar vi mest fötter mot solnedgång, plockepinnupplagda lunchtallrikar och sisådär 67% fler selfies än vad vi faktiskt kan stå för.

Och naturligtvis är det lätt att ironisera över detta. Vem är intresserad av nr #473 i serien min avkomma? Borde vi inte vara här och du istället för att jaga den perfekta instagrambilden av detsamma?

Nja. Jag tycker egentligen att nuet är ganska värdelöst. Det pågår ju kortare än bråkdelen av en sekund. Med hjälp av min kamera kan jag däremot uppleva utvalda delar om och om igen. Tack vare den sträcks våra liv mot någon slags cyklisk oändlighet, där allt det som varit också fortfarande är.

Ett carpie diem-fan kanske menar på att när våra ögon är så coola att forskarna knappt kan förklaras hur evlutionen har lyckats skulptera fram dem, är det slöseri att se världen genom en pixlig skärm. Å andra sidan kanske blotta fotograferandet, även bortsett från dess slutprodukt, får oss att uppleva presens mer medvetet. Studier visar till exempel att vi tenderar att äta mindre och/eller nyttigare om vi fotograferar vår tallrik - även om vi inte visar upp bilden för någon. Och Fredrik Strage skrev nyligen en krönika om att många konsertbesökare anser att den i mitt tycke otroligt irriterande moderna klassikern hundrafem suddiga mobilbilder på sångare i rökigt motljus mitt under en spelning, faktiskt gör att man upplever konserten mer intensivt.

För ett kvartal sedan var det sommarens sista dag. Hade jag inte haft bildbevis hade jag inte trott på det.

Jag kan tycka att det finns någonting rörande entusiastiskt och livsomfamnande i att vilja dokumentera sin vardag, även om det resulterar i supertråkiga stilleben av frukt i närbild eller sensuella bilder på frun. Det är väl ändå ett billigt pris att betala för känslan det här är min värld och jag vill aldrig att den ska försvinna?

Att valen av motiv är lika överranskande som en väderprognos i november är heller inte så märkligt. Vi fotar helt enkelt det vi tycker är det allra, allra viktigaste här livet. Och där skiljer vi oss, av den moderna civilisationens depraverade skuggvarelser, inte särskilt mycket från en puritansk grottman: Mat. Gemenskap. Oss själva.

P.s. Selfien är för övrigt inte en ny företeelse. Det behövdes bara inga filter förr.