har man en gång varit coolast på Manhattan är man alltid coolast på Manhattan

Lou Reed är död. Nu finns det åtminstone 3 saker du kan, och bör, göra för att hedra hans minne.

1. Lyssna på Filip och Frediks helt makalöst underhållande sommarprat där de berättar om sin första USA-resa, då de bland annat stöter på en Margaritas-drickande Lou på en diner.
I mitten av 60-talet gick Lou Reed fram till biljettkassören i det imaginära tivoli som är New York och sa: "Jag vill åka varenda jävla attraktion du har". Sen löste han ett åkband, skickade in ohyggliga mängder amfetamin i käften, och gjorde allt en människa kan göra.



2. Ägna några minuter åt den genialiska bloggen Lou Reed i Tweed.

3. Läs den berättelse som jag skrev när jag tolkade om Lous klassiker Perfect Day i novellform tidigare i år:

Euterpe

Det låter som en konsert när vinden far genom de tusentals löven i almarnas kronor i Humlegården.Varje enskilt träds viskningar blir sammantaget ett stillsamt jubel, en ostoppbar fors, högsommarens triumf över resten av årets månader. Himlen är fullständigt glömsk från hagel och snöblandat. Overkligt koboltblå, som vore den sedd genom rökglas, svävar den viktlöst över våra huvuden.

Trafikens brus simmar lojt precis utanför parken, går i semestertakt, verkar närmast sövande. Det känns tryggt, lite som om någon går vakt, utgör en vallgrav runt vårt revir. Det finns ingenting att vara rädd för, inte idag.

Vi sitter här och tar ett glas rött, som så många andra. När vi kom hit fanns det fortfarande spår av dagg i parkens tjocka gröna gräs. Nu har där bildats ett lapptäcke av picknickfiltar, brokigt broderat med kubbspel, frisbees och och ölflaskor. En förrymd röksklinga för med sig den tunga köttdoften från någons engångsgrill, men vi är inte hungriga.

Allt är perfekt nu, precis som det är, i all sin betagande enkelhet. Jag känner fotonerna spritta som av ytan befriade kolsyrebubblor när de möter min hud. Jag kan urskilja varje instrument i sommarorkestern som spelar runt oss: humlorna, barnskriken, studsande ekon av en loj fotbollsmatch på avstånd. Varenda nyans av den grönska som målas på min näthinna uppmärksammar jag. Det behövs inget mer.

Jag är så glad att jag får dela detta med dig. Du viskar vackra ord i mina öron. De betyder så mycket mer när det är du som säger dem – du har den förmågan. Du berättar om saker jag aldrig upplevt, men jag förstår precis, det känns nästan som om jag varit med. Du injicerar känslor i mitt redan uppblandade blod. Det är exkluderande. Mitt bland alla dessa människor är vi ifred, har vi vårt egna universum, det går i en annan takt.

Solen flyger över himlavalvet. En cigarett har brunnit ut i min hand, den lämnar en lång askpelare i gräset. Du får mig att glömma bort tiden, och att glömma bort mig själv. Med dig kan jag vara vem jag vill. Jag väljer att vara någon bra.

Skuggorna är långa nu, solstrålarna sneda och gyllene. Barnfamiljerna har för länge sedan gått hem. Folk viker ihop sina filtar och packar sina korgar, stävar vidare mot nästa destination för att lämna plastpåsar och tomma jordgubbskartonger i sitt kölvatten. Snart kommer fukten långsamt att smyga sig tillbaka i luften. Men vi har ingen brådska. Vi är stilla medan burkplockarna rör sig som myror över gräset. För dem ser vår värld ut att gå i ultrarapid.

Du nynnar svagt en melodi. När det mörknar ackompanjeras uteserveringens kultörta lyktor av en tung, gul augustimåne som hänger lågt över Sturegatan. Den fyller mig med det tempererade vemod som så ofta sällskapar med lyckan, minner om förgängligheten. Vi reser oss upp. Det har varit en fantastisk dag. Det är din förtjänst. Du förvandlar Castillo de Gredos till uppfriskande sangria, du får det att bli ett äventyr att kasta brödsmulor till duvorna. Du är soundtracket, med dig kan ännu en dag i parken te sig som en film.

Men mest av allt är du något att hålla fast vid. Jag känner hur den första kallsvetten börja krypa längs ryggraden. ”Gå inte”, säger jag. Jag vill inte bli lämnad till sömnlöshet med mitt illamående och mina kramper. Som för att hålla fast dig slår jag mina sönderstuckna armar om mig själv där i Karlavägens allé. Jag blundar och kupar händerna över hörsnäckorna. Alldeles snart kommer batteriet i min iPod att ta slut. Men tills dess får du mig att hänga kvar.