I've come to wish you an unhappy birthday
because you're evil and you lie
And if you should die
I may feel slightly sad
but I won't cry
Tack och lov har jag aldrig haft orsak att bli särskilt besviken på de människor jag kallat vänner förut. Men igår. Då kändes det som den där Smiths-låten. En historia så bisarr att man någonstans inte kan låta bli att skratta lite bittert, och jag kunde bara inte förstå. Idag försökte jag ta reda på nån slags sanning, och ilskan rann av mig. Jag vet inte om den är befogad längre. Det kanske inte var så mycket. Men hela historien har lämnat kvar en besvikelse över dig, och tyvärr gäller denna oundvikligen manssläktet i stort också, rättfärdigat eller inte. Men inte över vänner. Vi hade visserligen jävligt kul. Men vänner? Nej. Kompisar. Det är en helt annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar