You're the reason.

And it's you when I look in the mirror
And it's you when I don't pick up the phone
Sometimes you can't make it on your own

Kanske är det inte förrän man verkligen lämnat sitt hem och sina föräldrar som man inser hur mycket de betyder. Jag flyttade visserligen hemifrån redan innan min sextonde födelsedag, och jag antar att jag redan då insåg ett och annat. Men det var bara inte riktigt samma sak när man kunde ta en 45 minuters bussresa hem, om det verkligen skulle behövas.

Även om hemmet egentligen hade en större funktion i ens barndom än nu, så uppskattade man det nog inte på samma sätt när det (rättmätigt) togs för givet, och när man inte ens ville visa sig offentligt med sina föräldrar, för att det var så oerhört piiinsamt att de överhuvudtaget existerade.

Men nu, när jag var hemma över jul, och allt bara var så omkastat och på samma gång väldigt vanligt och fint och tryggt och juligt; då förstod jag det mer än jag någonsin tidigare gjort. Och när jag satt på tåget till Linköping, redan längtades efter mina kompisar här, och såg mina föräldrar stå på perrongen i halvskymningen. Då insåg jag det så mycket att det nästan gjorde fysiskt ont, så mycket att tårarna steg från magen och upp genom halsen och in bakom ögonen, men naturligtvis aldrig spilldes över kanten. Jag älskar dem så fruktansvärt mycket.

Det kan tyckas att den fullkomliga insikten om kärlek borde frambringa lätthet och leenden, men det fungerar inte så. Det är starkare så, en fysisk känsla som visserligen är glädjebaserad, men ändå blandas ut med alla andra känslor där även vemod har sin givna plats.

För vad vi älskar skall vi också mista. Och vår barndoms hem kommer aldrig åter. Aldrig mer kan allting göras helt bra av en mammas tröst och aldrig mer kan en far vara fullkomlig. När vi växer upp berövas vi långsamt för alltid både vår fasta punkt och vår fasta tilltro. Det gör ont att lämna sin barndom och sitt hem bakom sig. Och att stanna kvar vore att tacka nej till livet. Vi vill ju iväg! Vi sträcker oss i kopplen som tänjs ut för att sedan släppas, och när vi är fria skuttar vi upprymda som unghundar, vi kastar oss hals över huvud in i vårt nya, egna liv och vi njuter av det i fulla drag.

Men även om det aldrig går att vända om, finner jag något speciellt och fullkomligt oersättligt i den röda Dalslandsstugan som länge, länge till kommer kallas hemma. Lukten. Ljuset. Min kropp som liksom passar in i huset. Och så de där två människorna. De som inte längre är ett dugg perfekta, men som jag i grunden är så lik att jag ibland tvivlar på att det finns något som bara är jag. Ni är så fruktansvärt viktiga. Det är så skönt, det gör så ont.