Det känns konstigt att alla går runt och bara är...normala. Det är klart att de är. Det SKA de vara. Men orkar man inte vara glad och på och med är det ingen som ser en, eller tycker om en. Fast man kanske behöver det mest just då. Just nu. Och då blir allt bara ännu värre och så blir man ännu ledsnare och därmed tråkigare, och hamnar definitivt utanför. Då finns det bara skit kvar.
Det är ju inte som om någon kan göra något för att förändra sakernas tillstånd. Det finns inga ord eller handlingar som kan ta bort orsaken till hur jag mår; och det finns heller ingen anledning att diskutera saken. Men man kan alltid mota bort, lysa upp och göra nuet bra. Man kan alltid se lite mer. Man kan alltid vara lite vänligare. Snälla ni, det behövs faktiskt.
3 kommentarer:
vi gillar dig fast du är tråkig ibland gro. <3
Ibland måste man faktist själv söka efter någon att prata med. Det räcker inte med att gå omkring, muttra och se vilsen ut. Och det beror faktist inte på att hela Linköping helt plötsligt drabbats av Aspbergers - det beror på att de själva är upptagna med att måla upp en fasad av att de mår bra när de innerst inne känner sig likadant som du gör.
Kära anonyma vän, mitt blogginlägg handlar just om det faktum att man som bäst behöver vänner och omtanke när man förtjänar det som minst. Jag behövde ingen att prata med. Jag behövde en kram, och någon som såg mig fast jag inte orkade vara glad. Det kan man inte uppsöka själv.
När det här skrevs var jag i ett väldigt skört tillstånd, och jag tvivlar på att alla just då kände sig som jag, med tanke på att de, till skillnad från mig, inte precis fått reda på att deras underbara mamma kommer att dö av skelettcancer.
Skicka en kommentar