Timo igår. Han var underbar. Alldeles liten, som en dockpojke, med stort hår som en svamp på huvudet, en stor portion självdistans och den där mjuka sortens göteborgska. Och musiken förstås - riktigt bra. Jag ville ha dans dans dans. Det ville nog killgänget i mitten med "TIMO VI VILL SE DIG NAKEN"-skylten också. Kostymnissarna var inte lika på.KK sa någon gång att spelningar är så bra för att de är de enda stunderna som man helt kan vara i nuet, och inte tänka på något annat. Det stämmer visserligen inte helt för mig. Jag lever aldrig i nuet. Men hon har en poäng. Det är en speciell sorts eufori som endast infinner sig på konserter. Om publiken är på och man får hoppa och röja och bara fuldansa. Fötterna bara rör sig av sig själva. Som på John Doe senast. Då spelar inte så mycket annat någon roll faktiskt. Det är fint.
Och badmintonen idag. Fram och tillbaka och höger och vänster. Och hela tiden vill mina fötter bara ta extrasteg och hoppa och dansa runt, lätt lätt. Det är också fint. På ett annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar