De vackra sakerna.
Efter en lång och sedvanligt kaotisk natt på Kårallen. Efter te och Spung, när natten gränsar till morgon: Jag, Sally, Jonas och Andreas ihoprullade som fyra små overallbeklädda kommatecken på det varma korridorsrummets stora säng, med Jan Johanssons svenska jazz i bakgrunden, medan mörkret fortfarande härskar utanför. Kärlek, på något sätt.
HG:s svagt lysande lykta med en mörkblå kvällshimmel och en tunn månskära bakom.
Att vandra hem i natten efter en ganska misslyckad utekväll; snön faller i stora lugna flingor över mig och Stina och får oss att leda cyklarna från stan. Och allt är liksom rent igen.
Alla dessa leenden: Jonatan som ser på en med ögon som glittar och total välvilja och ler utan tänder så munnen blir jättebred och han jättefin; Regina pratar igenom ett leende eller skratt; hela Kennys ansikte förändras totalt när han ler och ögonen blir alldeles smala; Stinas skratt och hennes mun med alla de små tänderna; Sallys jättestora och smågalna leende som till och med det ser estataraktigt ut; Jonas precis innan han bryter ut i ett leende och mungiporna rycker lite; Oscar som inte kan låta bli att skratta - eller nästan fnissa - åt ett dåligt skämt han just dragit, Keski som ser alldeles finurlig ut...
Linköping är kallt jag vet
snart är det mars min vän
Men behåll dina varma kläder på
så du inte fryser
Håll halsduken hårt virad
akta ispölen i backen
Gå framåt fort med raska steg
och tänk på något vackert
3 kommentarer:
Vill bara säga Tack. Tack, Gro, för att du med den här bloggposten gjorde en tråkgrå dag lite bättre. För nog är du alldeles underbart träffande i din beskrivning av hur folk ler. Och visst gör det att man blir lite gladare själv när man hör osccar fnittra åt sitt skämt?
bara att veta hur människor ler är lite lite kärlek på något sätt. ibland.
bara att bli nämnd i någons blogg är också lite kärlek :)
Skicka en kommentar