Kärlek bag-in-box

Jag tycker mig skönja två motriktade och tämligen extrema trender bland oss. Den första är den moderna singelkulturen, med många erövringar som statusnorm, och en ovilja att binda sig vid ett fast, tryggt och med rätta krävande seriöst förhållande. Den stora kärleken är något som är skjutet på framtiden, om den alls finns - man letar inte efter något förhållande, det är inte något man har ett behov av överhuvudtaget i livet för tillfället. Det finns ju så mycket annat, man vill leka runt och bara LEVA - och tvåsamheten ses då ofta som en begränsande faktor.

Den andra trenden är en motreaktion mot och en konsekvens av den första, och innebär helt enkelt att man verkligen letar efter den stora kärleken. Något som är på riktigt. Tillvarons mening och mål ligger i just tvåsamheten, och man vill förtvivlat gärna ha ett förhållande, ha någon, som bara är ens egen, och som man kan dela allt med. Då kommer allt att bli bra.

Men det är svåra tider för dessa romantiker. Det är för lätt, helt enkelt. Det börjar liksom i fel ände. När man var mindre blev man först kär, gick och trånade i månader och om man hade tur och mod visade sig ens dyrkan besvarad, även om det nog ofta kändes som att motsatsen var frekventare. Och sedan när man gick och höll honom eller henne i handen svällde hjärtat av stolthet och den där känslan som är så stor och skör att den nästan gör ont.

Numera är upplägget ett helt annat. Blickar far över dansgolv, dunkla vrår och discoljus. Söker, mäter ut, värderar. Möter andra blickar som godkänns eller förkastas, råder det förra uppstår närkontakt och en kvart senare finner man sig med armarna runt en människa som man knappt vet namnet på. Eller någon man visserligen känner och är åtminstone tillfälligt lockad av, men egentligen inte känner så mycket för. Det hela är mycket enkelt och nästan förutsägbart, ett handlingsmönster och en tävlan med, åtminstone till synes, många vinnare. Först senare är det dags att lära känna personen bättre, att utvärdera insidan, att försöka hitta något större. Och då blir det lätt så att det finns väldigt mycket vilja, men väldigt få genuina känslor.

Likt ett årgångsvin tar känslor tid på sig att förfinas, och attraktion blir inte förälskelse över en natt. Har man betalat bra för den där flaskan man länge velat köpa, och låter den ligga där i källaren ett tag innan man korkar upp den, blir tillfället då man väl dricker det speciellt. Men den otålighet som präglar vår samtid påverkar även vårt förhållande till kärleken. Vi ger den inte den tid den behöver innan vi väljer att göra vårt drag - vi ser den snarare som en bag-in-box: billig, praktisk och aldrig sinande. Vi tappar upp små slattar när vi behöver det, och ibland fortsätter vi att dricka bara för att det finns. Smaken stannar kanske inte kvar så länge, men insatsen var ju liten och det är bara att hälla upp ett annat glas.

Vad är då orsaken till denna sprinterromans? Är det så att vi våra späckade scheman, vänner och prylar till trots innerst inne är så bekräftelsesökande och så rädda att vi inte tar oss tid att vänta på att en gnista uppstår, och därför fångar varje tillfälle till intimitet i flykten? Eller är det så enkelt att vi bara gillar det lätta läget och följer våra instinkter som vilka däggdjur som helst?
Jag kan inte veta orsaken, och jag vet inte heller vad som är rätt eller fel. Det finns inga regler man bör följa. Men distans gör en cynisk. Och ibland tror jag att någonting långsamt går sönder inuti en om man aldrig får längta.