Heja popfjortisarna!

De skojas om. De förlöjligas. De tas inte på allvar. Men just då sitter de inne med all världens visdom, skönhet och skörhet. Och det skall de hyllas för.

När man är fjorton år är alternativen på ett paradoxalt och mycket förvirrande vis både oändliga och väldigt begränsade. Verkligheten går från barndomsmjuk och rund till hård, till kall och krävande. Och det är inte lätt någonstans. Plötsligt förväntas du vara en alldeles egen person med viss stil och vissa åsikter. Men man är inte färdig. Man måste upptäcka vad man vill bli och hur man vill vara.

Det är då man kanske joinar en subkultur. Det är då man kanske köper sitt första par Converse, bli besatt av vissa artister, wastear sin månadspeng på hårfärg och konsertbiljetter, målar naglarna och ansiktet i konstiga färger, investerar i ett par Cheap Monday-jeans, fäster stjärnor under ögonen och blåser såpbubblor i tid och otid.

Det måste få vara okej att tycka att det är vi emot välden. Att tro att man har förstått allt och att den totala visdomen finns i några sångtexter. Att tro att man är true, och bättre än de, att man är annorlunda, att nån har aldrig känt som vi, nån gång. Att man är först. Att det är unikt. Att hålla med om att the only one I love she was a superstar och att we are underground, we are underground. Att vara emo, att romantisera självmord och att tycka att sorgen är vacker. Världen måste få vara svartvit ibland. Och då ska det inte komma någon jävla smart 20-åring och vara nyanserad.

Allt det där är vackert, men det går över för vi har trots allt lärt oss något under dessa år, och det kanske är bra, för hur skulle de se ut om alla vi såg på världen sådär nu? Efter tonåren är subkulturernas tid förbi för de flesta av oss och det känns varken riktigt relevant eller okej att gå med dubbla kajalstreck runt ögonen längre.

Men man är skyldig tonåringarna och sitt eget fjortonåriga jag att minnas. Och att förstå: Det är skillnad mellan att stå längst framme vid scenen och skrika efter Darin och efter Håkan Hellström. Det är skillnad mellan tjock foundation och tjock kajal. Det är skillnad mellan att blondera sig och att färga håret svart. Skillnaden är stor, även om det i bägge fallen handlar om en strävan efter acceptans och skapa sig en person som man kan vara stolt över. Att fåfängt försöka vara annorlunda än den stora massan är alltid bättre än att lika fåfängt försöka smälta in.

Och det är fan så mycket bättre att söka gemenskap i ett kollektivt utanförskap, än att bara försöka bli nästa generations Linda Rosing eller Robinson-Robban. Älska din popfjortis.

The Beast of Taylor Mac

Idag var kulturtanterna, vi och Linköpings bögelit och såg performanceartisten och dragqueenen Taylor Mac's föreställning på Sagateatern. Det var inte bara att få perspektiv på sitt insnöade heteronormativa studentliv. Det var också att verkligen inse hur givande det som man inte riktigt förväntar sig kan vara.

Jag är lite trött på att bli underhållen. Det är så lätt. Det finns överallt; på internet, tv, film, magasin och datorer, YouTube och dc++ och i min iPod. Det enkla, att bara luta sig tillbaka och ta emot.

Det är skönt när det inte är så skönt. När man måste tänka, när man inte förstår och när man blir fylld av frågor. När man inte har någon aning om vad som ska komma här näst. När man blir osäker på sin egen bild av saker och ting och när man inte blir bekräftad.

Det är en myt att uppvisning, show och uppträdande finns för att tillfredställa en passiv mottagare. Det är så mycket mer spännande att bli utmanad.

Minnen från en radikalare påsk

En tredjedel (hälften?) av RMPSNP förebereder de påskbrev med budskap och slagord i Manifestets anda, och godis i partiets färger (rött & svart) som delades ut dan innan påsklovet. Det måste ha varit den tredje revolutionen. Det var fint, vill jag minnas.

Britney och jag

Som 18-åring fick hon sitt genombrott när hon knöt skolblusen under brösten i videon till "Baby one more time". I några år var hon världens poplolita, farligt balanserande på den knivskarpa gränsen oskuldsfull/sexig. Vid 25 års ålder rakade tvåbarnsmamman blek, mullig och drogberoende av sig håret och åkte in på rehab. Varför?

Barn, och fram för allt tjejer, lär sig från barnsben att det bästa man kan uppnå är andras uppskattning och bekräftelse. I flickors fall uppnås detta genom att vara fin, och att vara duktig. Lilla Britney har redan förstått det, medvetet eller icke. Det är därför hon lägger huvudet på sned och hennes leende inte når ögonen. Man ser hur lätt det går att manipulera och påverka henne. Se på nästa bild vad de gjorde med henne. Hur kunde dom? Hur fan kunde dom använda en nioårings tillit så?

För deras egna snuskiga vinnings skull. För sålda skivor och topplisteplaceringar. Och de rycker på axlarna och säger att de bara gav världen vad den ville ha, och därtill uppfyllde en alldaglig sydstatstjejs drömmar. Men världen låter sig inte mättas. Det enda som kan vara bättre än en framgångssaga är ett uppgång och fall. Och upphetsningen vet inga gränser när solen visar sig ha sina fläckar. Britney pallar inte trycket. Det går inte att leva upp till kraven. Hon förlorade.

Personligen förtvivlar jag inte lika mycket längre. Det fanns en tid, inte särskilt avlägsen, då jag visste att jag aldrig kunde bli lycklig eftersom jag ser ut som jag gör (jag är bland mycket annat för tjock, för kort och har helt fel proportioner på alla möjliga tänkbara sätt). Den är tack och lov över nu, även om jag fortfarande har dagliga duster med mitt fängelse till kropp. Men jag ser den mer som ett verktyg nu. Som något att ha roligt med. Det är bra.

Men det är svårt. Hör man något tillräckligt många gånger blir det en sanning. Det är ett välkänt fenomen inom psykologin. Vi är inte så starka som vi tror, vi är mjuka som modellera i tillvarons händer. Och vi får veta varje dag att vi inte duger, från reklam, TV, tidningar, idioter och till och med kompisar. Att vi inte är tillräckliga. Och är omöjligt att förhindra; det gräver sig in, gör frätande små hål och blir tillslut ett med vår person.

Botet är dock inte att säga att vi duger som vi är, att det inte finns rätt och fel. Det gör det, alla duger kanske inte, alla är inte stjärnor på allt. Poängen är att DET SKA INTE HANDLA OM ATT DUGA ÖVERHUVUDTAGET. Drömmar, mål och önskningar ska inte byggas på andras förbannade subjektivitet, de ska handla om dina förmågor ur DITT perspektiv.

Jag har just sett top model. En fantastiskt vacker tjej i tvåmeters- och femtiokilosklassen fick veta att hon var för tjock. Det bevisar bara en sak. Det GÅR inte att leva upp till kraven. Och tur är väl det. För du finns till för din egen skull, inte någon annans. De enda som verkligen har någon förtjänst av att du är snygg är andra människor. De får något vackert att vila ögonen på. Men vad får DU ut av det? En spegling. En bekräftelse. Uppskattning ändå dömd att försvinna och ges andra. Att vara vacker är att slänga pärlor för svin. Att vara modell är det minst självförverkligande yrket som någonsin existerat.

När man får berättat för sig att den enda funktionen med ens existens är att behaga andra, så finns det bara en vettig sak att göra. Raka av sig håret. Britney, det är det bästa du gjort.

Idioternas tid är inte förbi

Det var fullt med folk på Ryds mesta studentpub [hg] natten till aprils första dag. Större delen av personalstyrkan, dock inte undertecknad, mådde som den förtjänade, efter en ovanligt välbesökt och...livlig städöl natten/morgonen innan. Därtill var det ruschigt, varmt, och ett för studentmiljön ovanligt irriterande klientel. För min kollega i drinkbaren på övervåningen gick allt som kunde gå fel, fel. Ismaskinen var trasig och på städölen satt hon trött med mjölk i håret efter att ha skakat en drink med fel lock till shakern.

Det var då hon berättade vad en kund hade sagt till henne. Hon gjorde inte mycket väsen av det, sa det bara lite casual sådär: Och då sa han "slicka dig om läpparna och se lite porrig ut nu då, jag vet ju att du kan om du vill". Hade det varit en vakt i närheten hade jag ju sagt till honom att ta ut honom, men nu orkade jag inte det.

Som godnattsaga spelade jag om och om igen upp i huvudet vad jag hade gjort, eller vad jag hoppas att jag hade gjort, om det varit mig kunden kommit till. Jag hade ovänligt och bestämt upplyst killen om att sådant beteende är allt annat än okej, och personligen sagt åt honom att hans enda alternativ för kvällen var att gå hem. Om inte det hade hjälpt, och det hade det säkerligen inte, för varför skulle han ta order från något som han tycker är en ölupphällardocka som finns till för att behaga honom och uppfylla hans äckliga önskemål, så hade jag gladeligen överlåtit ärendet åt ställets största vakt Honken.

FY ÅT HELVETE. För att illustrera orimligheten i killens beteende väljer jag att citera en annan arbetskamrat: "Tänk om jag hade sagt så till vakten i dörren; 'Slicka dig om läpparna och se lite porrig ut nu då Johnny, jag vet ju att du kan om du vill'". Och vem sa att det inte finns könsroller?