Heja popfjortisarna!

De skojas om. De förlöjligas. De tas inte på allvar. Men just då sitter de inne med all världens visdom, skönhet och skörhet. Och det skall de hyllas för.

När man är fjorton år är alternativen på ett paradoxalt och mycket förvirrande vis både oändliga och väldigt begränsade. Verkligheten går från barndomsmjuk och rund till hård, till kall och krävande. Och det är inte lätt någonstans. Plötsligt förväntas du vara en alldeles egen person med viss stil och vissa åsikter. Men man är inte färdig. Man måste upptäcka vad man vill bli och hur man vill vara.

Det är då man kanske joinar en subkultur. Det är då man kanske köper sitt första par Converse, bli besatt av vissa artister, wastear sin månadspeng på hårfärg och konsertbiljetter, målar naglarna och ansiktet i konstiga färger, investerar i ett par Cheap Monday-jeans, fäster stjärnor under ögonen och blåser såpbubblor i tid och otid.

Det måste få vara okej att tycka att det är vi emot välden. Att tro att man har förstått allt och att den totala visdomen finns i några sångtexter. Att tro att man är true, och bättre än de, att man är annorlunda, att nån har aldrig känt som vi, nån gång. Att man är först. Att det är unikt. Att hålla med om att the only one I love she was a superstar och att we are underground, we are underground. Att vara emo, att romantisera självmord och att tycka att sorgen är vacker. Världen måste få vara svartvit ibland. Och då ska det inte komma någon jävla smart 20-åring och vara nyanserad.

Allt det där är vackert, men det går över för vi har trots allt lärt oss något under dessa år, och det kanske är bra, för hur skulle de se ut om alla vi såg på världen sådär nu? Efter tonåren är subkulturernas tid förbi för de flesta av oss och det känns varken riktigt relevant eller okej att gå med dubbla kajalstreck runt ögonen längre.

Men man är skyldig tonåringarna och sitt eget fjortonåriga jag att minnas. Och att förstå: Det är skillnad mellan att stå längst framme vid scenen och skrika efter Darin och efter Håkan Hellström. Det är skillnad mellan tjock foundation och tjock kajal. Det är skillnad mellan att blondera sig och att färga håret svart. Skillnaden är stor, även om det i bägge fallen handlar om en strävan efter acceptans och skapa sig en person som man kan vara stolt över. Att fåfängt försöka vara annorlunda än den stora massan är alltid bättre än att lika fåfängt försöka smälta in.

Och det är fan så mycket bättre att söka gemenskap i ett kollektivt utanförskap, än att bara försöka bli nästa generations Linda Rosing eller Robinson-Robban. Älska din popfjortis.