Britney och jag

Som 18-åring fick hon sitt genombrott när hon knöt skolblusen under brösten i videon till "Baby one more time". I några år var hon världens poplolita, farligt balanserande på den knivskarpa gränsen oskuldsfull/sexig. Vid 25 års ålder rakade tvåbarnsmamman blek, mullig och drogberoende av sig håret och åkte in på rehab. Varför?

Barn, och fram för allt tjejer, lär sig från barnsben att det bästa man kan uppnå är andras uppskattning och bekräftelse. I flickors fall uppnås detta genom att vara fin, och att vara duktig. Lilla Britney har redan förstått det, medvetet eller icke. Det är därför hon lägger huvudet på sned och hennes leende inte når ögonen. Man ser hur lätt det går att manipulera och påverka henne. Se på nästa bild vad de gjorde med henne. Hur kunde dom? Hur fan kunde dom använda en nioårings tillit så?

För deras egna snuskiga vinnings skull. För sålda skivor och topplisteplaceringar. Och de rycker på axlarna och säger att de bara gav världen vad den ville ha, och därtill uppfyllde en alldaglig sydstatstjejs drömmar. Men världen låter sig inte mättas. Det enda som kan vara bättre än en framgångssaga är ett uppgång och fall. Och upphetsningen vet inga gränser när solen visar sig ha sina fläckar. Britney pallar inte trycket. Det går inte att leva upp till kraven. Hon förlorade.

Personligen förtvivlar jag inte lika mycket längre. Det fanns en tid, inte särskilt avlägsen, då jag visste att jag aldrig kunde bli lycklig eftersom jag ser ut som jag gör (jag är bland mycket annat för tjock, för kort och har helt fel proportioner på alla möjliga tänkbara sätt). Den är tack och lov över nu, även om jag fortfarande har dagliga duster med mitt fängelse till kropp. Men jag ser den mer som ett verktyg nu. Som något att ha roligt med. Det är bra.

Men det är svårt. Hör man något tillräckligt många gånger blir det en sanning. Det är ett välkänt fenomen inom psykologin. Vi är inte så starka som vi tror, vi är mjuka som modellera i tillvarons händer. Och vi får veta varje dag att vi inte duger, från reklam, TV, tidningar, idioter och till och med kompisar. Att vi inte är tillräckliga. Och är omöjligt att förhindra; det gräver sig in, gör frätande små hål och blir tillslut ett med vår person.

Botet är dock inte att säga att vi duger som vi är, att det inte finns rätt och fel. Det gör det, alla duger kanske inte, alla är inte stjärnor på allt. Poängen är att DET SKA INTE HANDLA OM ATT DUGA ÖVERHUVUDTAGET. Drömmar, mål och önskningar ska inte byggas på andras förbannade subjektivitet, de ska handla om dina förmågor ur DITT perspektiv.

Jag har just sett top model. En fantastiskt vacker tjej i tvåmeters- och femtiokilosklassen fick veta att hon var för tjock. Det bevisar bara en sak. Det GÅR inte att leva upp till kraven. Och tur är väl det. För du finns till för din egen skull, inte någon annans. De enda som verkligen har någon förtjänst av att du är snygg är andra människor. De får något vackert att vila ögonen på. Men vad får DU ut av det? En spegling. En bekräftelse. Uppskattning ändå dömd att försvinna och ges andra. Att vara vacker är att slänga pärlor för svin. Att vara modell är det minst självförverkligande yrket som någonsin existerat.

När man får berättat för sig att den enda funktionen med ens existens är att behaga andra, så finns det bara en vettig sak att göra. Raka av sig håret. Britney, det är det bästa du gjort.