Halvvägs

En vecka av NolleP är över. För oss på filosofiska fakulteten innebär det att ytterligare en återstår, medan teknologernas roliga nu är över. De mer hardcore fadderierna kan därmed raka av sig sina skägg, ta av sig solglasögonen, sluta marchera och se ut som folk igen. Såhär såg det ut förra veckan, när alla fadderier jobbade på den årliga ölfesten München Hoben:

Jag och den läskiga TekFak-fadderisten Andreas byter mössor

Två av mina tre ansvarsdagar är avklarade. Jag och Jonas har börjat programmera dammsugaragenter på Artificiell Intelligens-kursen. Lite skola hinns alltså med. NolleP har visat sig mindre jobbigt än jag trodde. Men det dröjer tills allt är över innan jag kommer börja blogga vettiga inlägg igen.

I övrigt har det varit underhållande att se hur mycket bitterhet min piercing genererade i vissa läger här på bloggen. Jag undrar varför? Föräldrarna tog det dock fint. Ni gör mig stolt!

NU BÖRJAR DET!

Idag: upptaktskväll.
Imorgon: NolleP.

Nervösa fadderister/festerister 1:

Kenny (Paulie), Lill-Joel (Joelito), Natta (Tagliatelle)

Nervösa fadderister/festerister 2:

Oscar (Fabio), Tomas (Tomaggio), Bertil (Capone).

Och svarta väskan och Krääx!

Viktigt meddelande

21-årskris

Föräldrar, släkt, vänner; och alla andra med potential att förfasa sig: så här ser jag ut nu.

update() + livebilder

Sally spexar (som vanligt)







Rybing är arg (som vanligt)

Jag bloggar (som vanligt)

Saker som hänt sen jag kom tillbaka till Linköping, i urval:

Rydskänslan har återinfunnit sig, och det känns fint

Jag och Sally funderar på att flytta till ett kollektiv

Vi har pratat med Nollan! (ringt runt, de verkar trevliga och lite rädda)

Vi gyckeltränade, och det gick ganska bra

Jag har lagat sju (7) matlådor

Vi har haft kollektiv familjeprogrammering hemma hos Rybing (därav den nördiga rubriken)

Jag har fått fem fakturor och ett Inkassobrev från Tekniska Verken, så mitt internet är avstängt... Parrar numera hos sagda Jonas på daglig basis.

Familjeangelägenheter

Familjen, framför [hg].

Min 40:e arbetsdag här på Vita Sandar är snart till ända, och det känns lite sorgligt att det är den sista. Tyska tanter, norska barn och campingens olika karaktärer har ju blivit en del av min vardag nu. Och även om jag trivs bäst när jag får sitta ifred och blogga framför datorn på jobbet, så känns det riktigt tråkigt att inte ha tid att vara med på kvällens personal-kräftskiva. Det hade varit grymt kul.

Men plikten kallar. Idag började maskineriet så sakteliga gnissla igång. Detaljschemat till NolleP blev färdigt, och jag bokade in både ett Linköpingbesök från Frida och ett bokningsmöte på [hg] i nästa vecka i kalendern. Mailen ramlar in i en snabbare takt igen. Rybing ringde och sa att han hittat passande maffiahattar.

Mitt programmeringsprojekt är inte färdigt, och jag har inte packat. Jag kände den välkända adrenalinkicken sparka igång; det är läskigt att stress får mig att må så bra. Imorgon tar jag tåget till Linkeboda och sedan följer en och en halv vecka av intensiva förberedelser, och därefter ytterligare två, ännu mer intensiva, länge väntade: NolleP. Det skall bli fantastiskt roligt. Och det kommer bli den grymmaste nollningen någonsin! Någonsin. Snart börjar det.

"Storleksjämförelse", av Tomas

En logisk konsekvens damp ner i min mailbox.

Angst, bitte!

Jag har varit med om det så många gånger. Man har just talat om något viktigt. Berättat om hur något känns, och hur jobbigt det är. Eller så har man inte det, situationen kan vara en helt annan, men i vilket fall försvinner ens samtalspartners ögon bort i fjärran, han (för det är oftast med killar jag upplevt det här, även om det säkerligen finns gott om exempel bland det andra könet med) blir frånvarande, ansiktet tar ett allvarligt uttryck, koncentrationen riktas inåt.

Och man tänker yes!, nu kommer en big time confession, nu kommer han anförtro sig. Den glada fasaden kommer brytas ner, och han berättar. Om att han var mobbad i lågstadiet, eller att han har komplex för något, eller att hans mamma är alkoholist, eller att han är olyckligt förälskad i en och inte vet hur han ska hantera det. Eller bara om att han ibland kan bli väldigt ledsen utan att veta varför.

Man är beredd. Man vet att man är bra på det här, man kommer klappa honom på ryggen och ha något bra att säga och man kommer förstå. Han kommer vara glad att han berättade och efteråt kommer man vara närmare varann. Så man frågar: är det något?

Men han svarar nej. Han säger nej, inte alls?. Spricker upp i ett leende, tittar snällt på en och återfår fokus. Eller ännu värre; han säger något praktiskt vardagligt i stil med jag funderar över hur mycket jag ska jobba i sommar eller jag tror inte jag läst på tillräckligt inför provet. Och man vill bara slå sig för pannan som Homer Simpson och utbrista "Doh!".

Personer som inte har ångest irriterar mig. Man kände att man hade en schysst relation på gång med den här personen, men de bråddjup inom dem som man vill utforska visar sig vara små gräsbeklädda soliga dalar. De berättar att nej, de har aldrig egentligen varit ledsna, det är klart att man kan bli tillfälligt knäckt av någon händelse, med bluesen har alltid en orsak och försvinner ändå ganska snart. Och jag undrar hur kan man inte ha haft en period där allt har känts åt helvete? Hur kan det inte finnas mörka moln i ens liv?

Naturligtvis vill jag inte uppmana folk att utvecklas till små emo-knyten som skär sig i handlederna, men nånting måste det väl finnas därunder? Man kan väl inte gå genom livet och från start känna sig...tillfreds? Jag vandrar inte direkt runt i sorg upp till knäna, men jag har mina deppiga perioder och jag skulle aldrig påstå att jag är klar, att det är precis såhär det ska vara. Man är ju alltid påväg mot lyckligare mål och framförallt finns det sår som inte läker, även om dessa naturligvis inte omintetgör ens tillvaro.

Och det är klart att man inte vill bearbeta sorg med varann för jämnan, det skulle vara både långtråkigt och outhärdligt. Men jag vill att det skall finnas utrymme för det också. Jag är inte stolt eller glad över det, men jag kan faktiskt inte känna närhet på samma sätt till någon som inte bär ett misslyckande inom sig. Det är bara inte lika intressant.

Fyra lediga dagar

Jonas kom och hälsade på.

Jag var naturligtvis tvungen att visa honom Daschland!

Vi letade hattar i Haga och åkte till Liseberg och hälsade på Elin. Hon var snäll och gav oss gratisbiljetter och vi tvingade Jonas att åka

Balder. Jag pratade om hur osannolikt det är att jag aldrig vunnit en sån där gigantisk chokladkaka, med tanke på hur frekventa de är. Och just då vann jag (på första försöket)!

Sen hade vi en lekdag med bad i Örsjön, tränade på actionrullningar och klättrade i träd i Skräcklan. Och såg Simpsons-filmen.

Det var fint.

- - -

Den fjärde dagen träffade jag mitt livs platoniska kärlek, fröken Julie. Hon har återvänt efter ett år i Tyskland, och var lite besviken över att ingenting förändrats hemma förutom ett hål i vägen. Vi gick till Bore Kulle som sig bör, och pratade om allt. Sen smed vi planer inför framtiden.

Den blir nog också fin.