Jag har varit med om det så många gånger. Man har just talat om något viktigt. Berättat om hur något känns, och hur jobbigt det är. Eller så har man inte det, situationen kan vara en helt annan, men i vilket fall försvinner ens samtalspartners ögon bort i fjärran, han (för det är oftast med killar jag upplevt det här, även om det säkerligen finns gott om exempel bland det andra könet med) blir frånvarande, ansiktet tar ett allvarligt uttryck, koncentrationen riktas inåt.
Och man tänker yes!, nu kommer en big time confession, nu kommer han anförtro sig. Den glada fasaden kommer brytas ner, och han berättar. Om att han var mobbad i lågstadiet, eller att han har komplex för något, eller att hans mamma är alkoholist, eller att han är olyckligt förälskad i en och inte vet hur han ska hantera det. Eller bara om att han ibland kan bli väldigt ledsen utan att veta varför.
Man är beredd. Man vet att man är bra på det här, man kommer klappa honom på ryggen och ha något bra att säga och man kommer förstå. Han kommer vara glad att han berättade och efteråt kommer man vara närmare varann. Så man frågar: är det något?
Men han svarar nej. Han säger nej, inte alls?. Spricker upp i ett leende, tittar snällt på en och återfår fokus. Eller ännu värre; han säger något praktiskt vardagligt i stil med jag funderar över hur mycket jag ska jobba i sommar eller jag tror inte jag läst på tillräckligt inför provet. Och man vill bara slå sig för pannan som Homer Simpson och utbrista "Doh!".
Personer som inte har ångest irriterar mig. Man kände att man hade en schysst relation på gång med den här personen, men de bråddjup inom dem som man vill utforska visar sig vara små gräsbeklädda soliga dalar. De berättar att nej, de har aldrig egentligen varit ledsna, det är klart att man kan bli tillfälligt knäckt av någon händelse, med bluesen har alltid en orsak och försvinner ändå ganska snart. Och jag undrar hur kan man inte ha haft en period där allt har känts åt helvete? Hur kan det inte finnas mörka moln i ens liv?
Naturligtvis vill jag inte uppmana folk att utvecklas till små emo-knyten som skär sig i handlederna, men nånting måste det väl finnas därunder? Man kan väl inte gå genom livet och från start känna sig...tillfreds? Jag vandrar inte direkt runt i sorg upp till knäna, men jag har mina deppiga perioder och jag skulle aldrig påstå att jag är klar, att det är precis såhär det ska vara. Man är ju alltid påväg mot lyckligare mål och framförallt finns det sår som inte läker, även om dessa naturligvis inte omintetgör ens tillvaro.
Och det är klart att man inte vill bearbeta sorg med varann för jämnan, det skulle vara både långtråkigt och outhärdligt. Men jag vill att det skall finnas utrymme för det också. Jag är inte stolt eller glad över det, men jag kan faktiskt inte känna närhet på samma sätt till någon som inte bär ett misslyckande inom sig. Det är bara inte lika intressant.
2 kommentarer:
Jo, jag förstår vad du menar...men ofta är det väl så att det visst finns angst där inne, men att det är svårt att våga berätta om den. Och det är väl typ precis det fenomen som oftast brukar tillskrivas tjejer - Att svara "ingenting" på frågan "Är det något?" när det är allt utom just "ingenting". Tro mig, jag har exempel på det från representanter av ditt kön också...
Annars kan man faktiskt som kille bli grymt svartsjuk på de killar som utstrålar olycka hela tiden (ja, de finns) och därmed anses vara jättedjupa och spännande. I jämförelse känner man sig jävligt vanlig. Lite som att rikemansbarn blir avundsjuka på de med svår uppväxt och låtsas att de har en mer kaotisk bakgrund än vad som är fallet...
Det är just sån angst som folk inte berättar i första taget om, det är ju den man vill åt... Men fenomenet jag åsyftar med bloggen är ju de personer (och det är klart att det både är tjejer och killar, det är bara det att jag har råkat ut för mestadels killar) som faktiskt väldigt sällan känner sådär, som inte har några problem som de vill tala om någonsin, med någon.
De allra tråkigaste är ju de som som du säger utstrålar olycka, men ändå visar sig vara grunda som vattenpölar nr man väl kommer dem inpå livet.
I övrigt tror jag aldrig att man skall vara svartsjuk på olycka.
Snart ses vi, ska bli kul! :) Du får bekänna något mörkt och svart snarast så att jag respekterar dig ;P
Skicka en kommentar