Pressmeddelande

Förresten så har jag blivit värvad av den något luddiga organisationen GAFFEL, med min gode vän Parre i spetsen, och jag tycker definitivt att ni ska besöka deras? vår? blogg, där jag för så lite som några minuter sedan publicierade mitt första inlägg. Mitt kära tidsfördriv att dö för har ju alltid haft en lite...ambivalent framtoning, då bloggen inte kan bestämma sig för om den är en dagbok, journal, betraktelsesamling eller åsiktsmaskin, och tanken är nu att de mer - nej jag vägrar använda det knastertorra ordet politiska - inläggen ska hamna på GAFFEL. Men om alla poster blir lika bra som den första kanske ett och annat slinker in här på timekill med.

Med avsikt

Som att försöka sjunga med i det fjärde, oändligt långa "riiiiiiiiiiiide" i The Luckiest Guy on the Lower East Side tills man tappar andan

Som att vara oskiljbar från sin gitarr trots att man är tondöv

Som att vara förälskad i en någon man inte känner

Som att lära sig italienska som att spendera sommaren med föresatsen att skriva en roman som att överraskningsbesöka en vän i främmande land

Jag skall resa jorden runt och det kommer att ta mer än 80 dagar. Jag skall resa jorden runt utan att använda mig av några flygplan. Över land och över hav. Jag behöver tid, pengar och resesällskap. Tid finns att fånga runt om mig, i synnerhet om 1-2 år, pengar är jag i full färd med att skaffa och...det finns någon som delar mina drömmar. Och någon som vill åka tåg över Asien. Och någon som vill äventyra genom Europa. Men det finns utrymme för fler. Vill du vara med på en etapp? Vill du exempelvis åka bil genom USA, ta transmongoliska järnvägen, båtluffa genom Indonesien eller upptäcka Sydamerika? Du vet var jag finns. Jag menar det.

Och som att långsamt och njutningsfullt mala ner jantelagen och alla förnumstiga kommentarer i en cerice dokumentförstörare och använda produkten till konfetti

Skrivkramp

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Moi?

Jag läser tusen böcker, tänker tusen tankar och gör faktiskt numera nästan tusen saker igen; och jag formulerar inlägg efter inlägg i mitt huvud; men de vägrar att fästa sig på skrämen. Vill inte rinna ut i mina fingrar så där som de brukar.

Jag förstår inte. Jag har fan dansat natten lång på Göteborgs grymmaste klubb, styrt ett flygplan med mina bara händer 1200 fot över marken och öppnat en champagneflaska med en skiftnyckel den senaste veckan. Samt träffat nästintill alla mina kusiner på min mors sida, oberoende av varandra. När hände det senast? Jag borde vara inspirerad.

Jag hoppas att skaparandan slår till i Strömstad. Det där med havet och konstnärlig ingivelse ska ju gå hand i hand, har jag hört.

Tanklöst

Kul med alla kommentarer till mitt frihetsinlägg! Antalet tangerar i skrivande stund rekord-posten där jag outade min piercing förra året. Men det urartade ju också i någon slags frihetsdiskussion vill jag minnas. Jag tror säkert att Kusin som doktorerar i nationalekonomi skulle ha något intressant att vidga debatten med, men han tycks fullt upptagen med att vinna Hälsolopp och hänga med politiker på Almedalsveckan.

- - -

Apropå det där med val. Jag avundades länge fröken J:s mage, efter att hon berättat att den alltid skoningslöst avslöjade om en relation var bra för henne eller inte. Var det något som låg och lurade, något halvt undermedvetet litet fel, gjorde det ont, kändes det i magen. Jag tyckte att det verkade så praktiskt.

Men nu har jag upptäckt att även jag har något slags autonomt beslutsystem som avgör alla mina val av vikt. De större valen i mitt liv - som att åka ut och resa, välja studieort, välja program på universitetet och så vidare - har jag samtliga gjort utan argument, utan att egentligen tänka efter. Och när jag försöker göra aktiva val i allmänhet, blir det i stor sett aldrig mitt intellekt som väljer, utan något icke fullt medvetet. Min kropp. Min själ. Vad vet jag. Jag står där och velar i min ambivalens, och plötsligt upptäcker jag att jag ju redan har bestämt mig.

Exempelvis som när jag i höstas stod och vägde mellan att bli psykolog eller att gå kvar på Kogvet. Det var vånda och ångest och jag hade krismöte med J-dog och framtvingade ett beslut, bestämde mig vid att förbli vid min läst. Men det hjälpte ju inte. Jag fortsatte i alla fall att våndas genom jul och terminsstart och höll alla vägar öppna, tills jag någon gång i februari insåg att jag nu fysiskt, på riktigt, bestämt mig för att stanna som Kogvetare i Linköping.

Systemet tycks avgöra fler och fler av mina val, stora som små, och jag har slutat att försöka lägga mig i. Det är ändå i regel fruktlöst. Det är bara att lyda, helt enkelt, vilket har visat sig rätt bekvämt. Besluten brukar bli fungerande och jag tror ändå inte på förekomsten av optimala val. Däremot tror jag att de flesta kan upptäcka att deras kropp och undermedvetna är fullt av beslut och viljor om man bara lyssnar lite, om man bara är vaksam på det ickeintellektuella.

Jag förstod att jag var kär i Varg när jag - till mitt intellekts förtvivlan - upptäckte att jag ihärdigt började totalignorera hans uppenbarelse. Och jag vet att det är rätt för att min kropp blir lätt och det pirrar i ryggraden, bara jag tänker på honom, trots att han är en nyliberal teknolog med fadderistskägg.

Jag gillar när kroppen tar över sådär, reagerar på ens tankeverksamhet. När man ryser ända upp genom hårbottnen då man läser en högtidlig mening. När man får någon slags nervös reaktion i kroppen för att man tänker på något lite läskigt. När en filmscen eller ett musikstyckte helt plötsligt får gråten att stiga från magen upp genom halsen bakom ögonen.

Det är så uppriktigt. Det är som om man blir lite mer.

Om frihet

Det finns väldigt intressant forskning (den populärvetenskapliga varianten som rekommenderas är "The Paradox of Choice: Why more is less" av Barry Schwartz) som, något förenklat, pekar på att man blir olyckligare ju fler val man tvingas göra och ju fler alternativ man har vid varje val. Alltför stora valmöjligheter gör att vi drabbas av stress och ångest; och medför att vi både får svårare att välja och blir mer missnöjda med de val vi gör.

Och visst känns det svårare att välja glass på ett sånt där 100-sortersställe än om du måste ta choklad eller jordgubb? Visst skulle det i efterhand ligga närmre till hands att ifrågasätta om du verkligen gjorde rätt val i den förra sitationen än i den senare?

Det verkar alltså som om ökande valfrihet inte alls gör oss mer fria utan snarare till fångar i vår egen föreställningsvärld. Något som tangerar den misstänksamhet jag länge känt gentemot frihetsbegreppet.

Jag är kritisk både till hur högt frihet brukar värderas och hur den generellt brukar definieras. Frihet är att ha alla vägar öppna. Frihet är att kunna välja precis vad man vill. Med den definitionen kan du som fri individ inte ha någon eller något att samexistera med, och den situtionen beskrivs bäst av Janis som sjunger Freedom is just another word for nothing left to lose. Helt fri är du under dessa premisser endast när du står helt utan sammanhang och vem vill göra det? Vem vill egentligen vara fullständigt oberoende? Jag kan inte tänka mig något värre.

I ekvationen frihet, jämlikhet och broderskap värderar jag alla gånger de två senare högre än det första. Men jag vill också förespråka en annan sorts frihet, som inte har med att kunna göra vad fan man vill att göra. För denna är jämlikhet en förutsättning och broderskap något man inte behöver välja bort. Frihet skulle kunna vara att inte känna sig låst i en situation. Att känna att man har möjlighet att påverka sitt liv och sin omvärld, i växelverkan.

Det här skulle kunna användas i en argumentation med nyliberaler. Men det tar vi en annan gång.

Till dags dato

För er som läser min blogg för att hålla er uppdaterade om mitt liv och leverne följer här en kort sammanfattning av de senaste veckorna.

Rapphönan och Vargen

Strax före midsommar begav jag mig till Nordmaling, en destination längre norrut än jag någonsin tidigare befunnit mig. Eftersom jag inte ville flyga kunde resan inte klaras av på en dag, vilket föranledde att jag åkte via Stockholm och hälsade på Stizzo, hos vilken jag fick spendera natten. Efter nio timmars bussresa norrut hade jag sedan förmånen att hänföras av Norrlands ljusa nätter och åtnjuta Vargs sällskap.

Elin & festivalnatt

Efter några dagar gick turen söderut mot gangsterstaden Borlänge. Där var det Peace&Love-festival med så många bra akter att jag inte ens var i närheten av att hinna se alla spelningar som jag ville. Jag, Parre och Elin insåg dock att vi var lite för gamla för det övriga klientelet; piercade och livsglada sjuttonåringar med de obligatoriska accessorarerna nyinköpta crazy solglajjor och petflaskor med smuggelsprit. Folk var visserligen sådär snygga som bara gymnasister kan vara, men min konversationslust dämpades alltid vid "Åh, de är så himla bra! De spelande i min hemstad i våras, men det var ju artonårsgräns..." Viss personlig utveckling har man onekligen gått igenom de senaste fem åren.

Visby. Die mauer, die sonne.

Ett dygn i hemmets lugna vrå följde, och sedan styrde jag och mina föräldrar kosan mot Gotland, där vi hälsade på moster + kusinfamilj i Visby. Ruinernas och rosornas stad var fantastisk men lokalbefolkningen lite syrlig, och jag fick användning för det senaste tillskottet i min vokabulär; surgute. På det hela taget hade vi alla väldigt trevligt, trots - eller kanske tack vare - de varierande generationerna, för vilken min egen jag var enda representant.

Nu är jag hemma. Det regnar. Jag är förkyld. Jag skall strax ta tag i min släpande nationalekonomi. Det är helt enkelt en sån där dag man bara vill gömma sig under täcket.