Vid en första anblick passerade oktober förbi mina ögon som en suddig virvel av gulorangeröda höstlöv, medan jag gjorde mitt bästa för att prioritera och navigera genom min hektiska tillvaro. Men kikar man närmare kan det konstateras att det trots allt hände lite annat än skola, spex ochdiverse ideella åtaganden.
Till exempel var vi flitiga besökare av LiU:s filmförening Kårullen.
Vi tittade på Into the wild, en film som gjorde stort intryck på oss vare sig vi ville eller inte. Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den från college nyutexaminerade Christopher som utled på materialism och lögner bränner sina pengar och lämnar sina hycklande American Dream-föräldrar för att uppleva spontana liftaräventyr genom USA och slutligen ta sig an den ultimata drömmen: att avsiktligt gå vilse i Alaskas kärva natur solokvist. Fotot är fantastiskt, historien medryckande och Christopher fascinerande. Trots en och annan amerikansk macho-scen, typ våghalsig rafting i Coloradofloden med öppen kajak, lyckades filmen verkligen beröra. Dessutom bidrar Eddie Vedder med ett stillsamt soundtrack som har fått snurra en hel del i mitt iTunesbibliotek.
Into the wilds beröringsfaktor bleknade dock till försummelse i jämförelse med den nästföljande veckans film, den österrikiska Import/Export. Handlingen följer två parallella historier: En ung ukrainska lämnar sin bebis och sitt jobb som internetsexförsäljerska för en bättre(?) tillvaro i Österrike, där hon blir illa behandlad av rika hemmafruar och jobbar på ett ålderdomshem där till synes släktinglösa gamlingar ligger och mumlar för sig själva i olika stadier av fysiskt och psykiskt förfall. Samtidigt förlorar en framtidslös och skuldbelastad österrikisk yngling sitt arbete som nattvakt och följer med sin känslomässigt störda styvfar för att sälja godisautomater i Ukraina och dricka öl på dekadenta lokala hak i jakt på lagom desperata/utsatta ukrainska kvinnor. Det är konstant snöslask, fabriksrök och förfallna bostadsområden; sopberg, förfall och förnedring. Det finns inget ljus, inget hopp. Amatörskådespelarna har liknande bakgrund som de karaktärer de spelar, och de gestaltar dem otroligt bra. Men jag har aldrig mått så dåligt av en film, och för att kunna andas igen och sluta må illa var vi efter filmen tvugna att debriefa med te och dämpat ljus i flera timmar.
När vi på SF tittade på den tyska Der Baader-Meinhof Komplex var det snarare huvudet än magen som smärtade, efter 2,5 timmars maximal koncentration. Filmen utspelar sig på 60- och 70-talen och handlar om den västtyska vänsterradikala gruppen RAF, Röda Armé-Fraktionen. Gruppen, som främst leds av den intellektuella journalisten Ulrike Meinhof och den mer adrenalinstinna och aggressiva Andreas Baader, reagerar mot vad de anser vara den av Västtyskland understödda amerikanska imperialismen genom diverse terrordåd som till slut eskalerar bortom kontroll. Otroligt intressant, om än svårt att hänga med i alla svängar, och skrämmande att inse att vi vet så lite om historia som ligger så nära oss i tiden. Dessutom var filmen utmärkt att analysera ur ett gruppykologiskt perspektiv, vilket passade oss som handen i handsken inför tentan som inföll ett par dagar senare.
Oktober avrundades med den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Filmen har redan fått ett stort erkännande, både utomlands och i Sverige och det är något som den verkligen förtjänar. Ajvide Lindqvist twistar till vampyrtemat genom att placera det mitt i vardagen: Tolvårige Oskar bor i en halvtrist förort till 70-talets Stockholm och trakasseras i skolan av klassens balla killgäng. En dag träffar han Eli, en nyinflyttad flicka i samma ålder, och de bli vänner. Emellertid visar det sig att Eli i själva verket är en vemodig och uråldrig vampyr, vilket komplicerar relationen och tillvaron en aning. Handlingen må låta lite cheesy när den beskrivs såhär, men filmen var fantastisk. Subtil, vacker, precis lagom obehaglig och med imponerande skådespelarinsatser från de två unga huvudpersonerna.På musikfronten har aktiviteten varit lägre. Vi besökte denna
månad ett John Doe ([hg]:s popklubb), där det stockholmsbaserade bandet Speedmarket Avenue spelade. De uppvisade ganska ordinär svensk indiepop, men med god närvaro och en rolig sångerska. Jag har även lyssnat en del på höstens brittiska pophype, skotska Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. Det är roligt med accenten och referenserna till andra brittiska band, och texterna håller hög klass, men bandet har inte lyckats hålla uppe mitt intresse i längden och leva upp till sin hype. Ett par år efter alla andra har jag upptäckt Laakso, det band som var Markus Krunegårds huvudsysselsättning innan han gick solo i våras. Det svenskfinska popvemodet fascinerar åtminstone för stunden, men vi får se om det är något som håller i längden. Annars räddades musikmånaden av underbara Katt som spontant överraskningsbeställde Navid Modiri & Gudarnas alldeles färska skiva Allt jag lärt mig hittills till mig. Göteborgarna uppvisar som vanligt en förvirrande blandning av hiphop, pop och reggae och det är bättre än någonsin. Navid kan fortfarande inte sjunga och ibland balanserar texterna på gränsen till mer än lovligt konstiga, men är allt som oftast geniala. Precis vad som behövs i det svenskaste av höstmörker. Låt oss se vad som kan få oss att ta oss igenom november.
1 kommentar:
sjukt maffigt och imponerade blogginlägg!
Skicka en kommentar