Vi fanns på samma plats för hundra år sedan, i ett land före detta, som vi inte längre minns på riktigt utan som blivit sedvanligt nostalgiförvrängt och dimhöljt. Vi lekte först på samma skolgård och kanske var vi vänner då, för att senare gå med hormoner ut i fingerspetsarna i samma korridorer. Vi delade livsrum och kanske delade vi mer saker som vi inte visste om. Men det är inte relevant, för vi gjorde aldrig någon som helst ansträngning att röra vid varandra, sträckte aldrig ut fingertopparna för att liksom föra över något av vikt, faktum var att vi inte ens lyfte handen ur fickorna, nej vi hälsade inte längre på varandra i korridorerna fast vi såklart visste vilka vi var.
Så jag tackar artigt ja på Facebook, men i mitt stilla sinne undrar jag vad som driver er. Vi är inte vänner. Ni ville inte ens erkänna min existens. Vi har absolut ingenting gemensamt, förutom en liten by i en liten kommun i ett litet landskap i Västsverige.
5 kommentarer:
Det här har jag också funderat på så otroligt många gånger. Hur man kan gå från luft till existens PÅ INTERNET!
Nja, är det existens? Är det inte bara ett sting av nyfikenhet?
nicke >> i så tror jag mer på "jag-måste-passera-400-vänner-innan-någon-tror-att -jag-är-utstött"-panik.
I ornitologkretsar finns den prestigefulla "300-klubben" för de lyckliga som har skådat minst 300 olika fågelarter i Sverige...Har Facebook något motsvarande för vänner?
Vältalig som alltid, Gro. Vem känner väl inte igen sig i det där? Träffsäkert. Som ett slag i magen.
Skicka en kommentar