Mina fingrar flyger över tangentbordet till Penguin Café Orchestra. Anna Ternheims Frank Sinatra-covers förvandlar mitt rum till en bubbla av ljus i universum. På mellanfesten får Ramones oss att fuldansa som funnes det ingen morgondag. Jag har precis växlat från att gå till att springa, precis fått på mig skidhandskarna och lagt iPoden i fickan, precis fått kraften att nå ut i mina ben när sångaren i Rammstein ryter Mein Hertz Brennt första gången och det passar så bra, är så brutalt, så stort, att jag både måste skratta och blir alldeles rädd.
Vad är det som får oss att tro på allt musiken säger? Och vad är det som får varje låt vi hör att handla om oss själva?
1 kommentar:
Att aldrig känna sig så fullständig, som efter att ha hört Raining Blood med Slayer på alldeles för hög volym?
Aldrig känna sig så upprymd som efter att ha hört Angel Of Death?
Känna sig alldeles skakis i benen efter Blood And Thunder med Mastodon?
Känna sig fylld av ett värmande, becksvart mörker, som efter att ha hört The Grand Conjuration med Opeth?
Aldrig känna sig så vilsen och samtidigt så hel, som efter Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din med Håkan Hellström?
Musik är den bästa drog jag någonsin tagit. Jag tänker inte sluta.
Emosaur has spoken.
Skicka en kommentar