Jag minns fortfarande skräcken och storheten i att någon gång i tolvårsåldern inse att vi alltid är ensamma innerst inne, hur många människor vi än omger oss med.
Nu är mina lyckligaste stunder de av stark, kravlös gemenskap och tillhörighet. Familjehäng med fadderiet + bihang på den tiden det begav sig, mina tre kollektivare och jag runt köksbordet eller i TV-möblerna, samvaro med det som populärt kallas ens hälft. Eller helt enkelt på rygg.
Jag har aldrig känt så många människor som nu. Ibland får jag tjuvkika lite på deras känslor och tankar och jag förstår att det inte bara är jag som sitter på min kammare med det där hålet i magen ibland. Är det inte absurt att vi på varitt håll delar precis samma känslor men ändå är oförmögna att radera varandras dito? När så många inget hellre vill än att absorberas. Som om vi sträckte ut våra händer så långt gallret tillåter, men inte kan ta varandras. Visst kan vi närma oss varandra, men det är som att pressa ihop två handflator. De stannar där. Utanpå men inte inuti. Närmare än så kommer vi inte. Det enda vi är förmögna är att göra varandra mindre ensamma.
Just nu räcker det inte.
1 kommentar:
"Om vi alla är ensamma så har vi i alla fall det gemensamt" citat ur en film
Skicka en kommentar