oh how I remeber you

Varfor ter sig allting sa vackert I retrospektiv? Imperfekt betraktat som genom en fargad glasbit, skimrande och skevt.

Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.

Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.

Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.

Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.

mer om ord

Vi ar hos Kattens farmor som bor i den tjeckiska staden Kadan, for vilken jag varken skulle kunna ange storlek eller geografiskt lage. Allt jag vet att man tar bussen fran Slany, aker lange och vaknar precis nar det ar dags att ga av, sedan byter man buss och gar en bit med en hemgjord karta.

Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.

Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.

Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?

Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?

Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.

I told you to be patient and I told you to be fine

Antligen ar jag pa vag, antligen kan jag sjunga med i "All my little words" och mena det. Det ar flykten som ar grejen, det ar min tillfallighet och brist pa bestandighet som gor mig exklusiv. Och det ar viktigt med exklusivitet.

Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.

Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.

Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.

Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.

Rädda willy

Som bekant parasiterar hemlösa jag för tillfället på Vargens kollektiv i Människo-Ryd, där jag alltså bor tillsammans med sagda rovdjur och två andra fina varelser, Harry och Sanna. Bostadsområdet ligger alldeles intill Studentryd men skiljer sig från detta genom att förutom studenter husera även vanliga, eller riktiga om man så vill, människor såsom barnfamiljer med osvenskt ursprung och äldre par med kolonilotter. Fördelen gentemot mitt tidigare boende på det förnämligare T1 är närheten till allt studentrelaterat, till exempel universitetet, [hg] och den relativt till östergötlands-dyrase-mataffär-coop-ladan fantastiska mataffären Hemköp Ryd där man alltid träffar folk man känner. Nackdelen är att allt utom kära [hg] är fult och viss getto-stämning, men det får man ta. I Ryd kan vad som helst hända utan att någon höjer på ögonbrynet och det är faktiskt mest charmerande.

Nåväl, till saken! Vi har alltså blivit med fisk. Hela sommaren ska vi ta hand om en enorm guldfisk - som vi av anonymitetsskäl kan kalla Ansgar - eftersom dennes ägare är ute på andra äventyr. Jag säger "dennes", eftersom jag inte är helt övertygad om att det är en manlig fisk vi talar om - den glittriga skruden och de slöjlika fenorna tyder på att det antingen är en ganska queer fisk eller att det är en kvinnlig dito, som borde heta något ljuvt och storartat i stil med "Athena".

Det här är inte den enda punkten på vilken jag känner skepsis gentemot Ansgars existens. Han bor i en liten glasbur på ungefär 2x3 fisklängder med en dödskalle som enda sällskap, men trots sin knappa levnadsyta hänger han bara i ett hörn av akvariet. Där ser han nämligen sin spegelbild. Kanske tror Ansgar att han har en vän i just detta hörn. Ibland tittar Ansgar mig i ögonen, rör munnen och gestikulerar vilt med fenorna. Jag tror att han försöker säga mig något.

Jag blir väldigt beklämd av Ansgars livsföring. Den får mig osökt att tänka på den fiskskål som min pappa brukade ha i sitt hus i Atlanta. Det var en sån där klassisk rund serietidningsfiskskål ni vet, vilken innehöll förutom just en stor guldfisk en liten mask eller liknande, och på toppen tronade en växt som hade sina rötter ner i vattnet. Det hela var ett mycket finurligt uträknat produktkoncept - masken rengjorde glaset och åt fiskens exkrementer, plantan fick näring ur vattnet, och fisken skulle i sin tur få näring av växten. Tillsammans var det tänkt att de skulle utgöra ett slutet ekosystem. "Det fungerar jättebra", berättade min far nöjt, "man måste bara byta ut fisken då och då".

Detta är vad jag tänker på när jag för mina ljudlösa konversationer med Ansgar. Något måste uppenbarligen göras. En god vän, S, föreslog att göra processen kort genom någon form av dödshjälp. Detta är som ni förstår inte ett alternativ med tanke på Ansgars rättmätige ägares känslor i åtanke. Jag vill köpa ett jättestort akvarium och fylla det med glädje och goda vänner i form av neontetror och sugmalar. Vargen hävdar att Ansgar skulle våldföra sig på dessa och i värsta fall äta upp dem. Jag tycker han är cynisk. Tills vidare råder status quo, medan Ansgar timme efter timme buffar på sin låtsaskompis i spegelbilden.