Varfor ter sig allting sa vackert I retrospektiv? Imperfekt betraktat som genom en fargad glasbit, skimrande och skevt.
Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.
Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.
Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.
Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.
1 kommentar:
så fint.
Skicka en kommentar