Vi ar hos Kattens farmor som bor i den tjeckiska staden Kadan, for vilken jag varken skulle kunna ange storlek eller geografiskt lage. Allt jag vet att man tar bussen fran Slany, aker lange och vaknar precis nar det ar dags att ga av, sedan byter man buss och gar en bit med en hemgjord karta.
Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.
Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.
Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?
Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?
Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.
2 kommentarer:
Nu ska du få lära dig en fras till!
"Jedno pivo prosím" betyder "En öl tack" och då betyder "Pivo" öl :)
Ja, hur ska vi veta att vi finns till om vi inte kan kommunicera? Det rasande behovet av att nå fram. Jag blev rörd av att läsa det stycket. Och det fick mig att tänka på hur mycket skada det kan göra en människa att inte bli sedd. På hur svårt det kan vara att veta på vilket sätt man finns till, vem man är, när kommunikationen på något sätt är strypt. Vad det betyder för självbilden att plötsligt bli hörd på ett sätt som man inte har varit med om förut. Det är egentligen lite sent för såna här resonemang, jag är vådligt trött, men jag ville i alla fall lämna en kommentar. Tacka för inspirerande läsning.
Skicka en kommentar