Rädda willy

Som bekant parasiterar hemlösa jag för tillfället på Vargens kollektiv i Människo-Ryd, där jag alltså bor tillsammans med sagda rovdjur och två andra fina varelser, Harry och Sanna. Bostadsområdet ligger alldeles intill Studentryd men skiljer sig från detta genom att förutom studenter husera även vanliga, eller riktiga om man så vill, människor såsom barnfamiljer med osvenskt ursprung och äldre par med kolonilotter. Fördelen gentemot mitt tidigare boende på det förnämligare T1 är närheten till allt studentrelaterat, till exempel universitetet, [hg] och den relativt till östergötlands-dyrase-mataffär-coop-ladan fantastiska mataffären Hemköp Ryd där man alltid träffar folk man känner. Nackdelen är att allt utom kära [hg] är fult och viss getto-stämning, men det får man ta. I Ryd kan vad som helst hända utan att någon höjer på ögonbrynet och det är faktiskt mest charmerande.

Nåväl, till saken! Vi har alltså blivit med fisk. Hela sommaren ska vi ta hand om en enorm guldfisk - som vi av anonymitetsskäl kan kalla Ansgar - eftersom dennes ägare är ute på andra äventyr. Jag säger "dennes", eftersom jag inte är helt övertygad om att det är en manlig fisk vi talar om - den glittriga skruden och de slöjlika fenorna tyder på att det antingen är en ganska queer fisk eller att det är en kvinnlig dito, som borde heta något ljuvt och storartat i stil med "Athena".

Det här är inte den enda punkten på vilken jag känner skepsis gentemot Ansgars existens. Han bor i en liten glasbur på ungefär 2x3 fisklängder med en dödskalle som enda sällskap, men trots sin knappa levnadsyta hänger han bara i ett hörn av akvariet. Där ser han nämligen sin spegelbild. Kanske tror Ansgar att han har en vän i just detta hörn. Ibland tittar Ansgar mig i ögonen, rör munnen och gestikulerar vilt med fenorna. Jag tror att han försöker säga mig något.

Jag blir väldigt beklämd av Ansgars livsföring. Den får mig osökt att tänka på den fiskskål som min pappa brukade ha i sitt hus i Atlanta. Det var en sån där klassisk rund serietidningsfiskskål ni vet, vilken innehöll förutom just en stor guldfisk en liten mask eller liknande, och på toppen tronade en växt som hade sina rötter ner i vattnet. Det hela var ett mycket finurligt uträknat produktkoncept - masken rengjorde glaset och åt fiskens exkrementer, plantan fick näring ur vattnet, och fisken skulle i sin tur få näring av växten. Tillsammans var det tänkt att de skulle utgöra ett slutet ekosystem. "Det fungerar jättebra", berättade min far nöjt, "man måste bara byta ut fisken då och då".

Detta är vad jag tänker på när jag för mina ljudlösa konversationer med Ansgar. Något måste uppenbarligen göras. En god vän, S, föreslog att göra processen kort genom någon form av dödshjälp. Detta är som ni förstår inte ett alternativ med tanke på Ansgars rättmätige ägares känslor i åtanke. Jag vill köpa ett jättestort akvarium och fylla det med glädje och goda vänner i form av neontetror och sugmalar. Vargen hävdar att Ansgar skulle våldföra sig på dessa och i värsta fall äta upp dem. Jag tycker han är cynisk. Tills vidare råder status quo, medan Ansgar timme efter timme buffar på sin låtsaskompis i spegelbilden.