Antligen ar jag pa vag, antligen kan jag sjunga med i "All my little words" och mena det. Det ar flykten som ar grejen, det ar min tillfallighet och brist pa bestandighet som gor mig exklusiv. Och det ar viktigt med exklusivitet.
Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.
Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.
Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.
Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar