Ni vet sådana där gamla vänner, sådana som var en självklar del av livet men som man flyttade ifrån, eller som själva bytte stad eller land, allt under löften om att hålla kontakten? Löften som infriades till en början men som sedan började tummas på, eftersom vad-har-hänt-sen-sist-telefonsamtal och vi-måste-ses-fikor en gång var tredje kvartal aldrig kan mäta sig med att dela varandras vardag. Sådana vänner man på sätt och vis kan utan och innan men samtidigt inte vet någonting om, sådana som det inte längre är bekvämt att dela tystnad med, sådana man älskar högt, sådana man inte kan låta bli att prata minnen och gemensamma vänner från längesedan med.
Så är Sverige plötsligen.
Jag älskar Sverige. Min ömhet för det här landet kan inte överdrivas. Det får mitt hjärta att svälla av stolthet, jag blir varm i magen av alla dess typiska egenheter, jag sätter det på piedestal. Jag säger du och jag Sverige, du och jag för alltid. Och sedan famlar jag efter något välbekant, nostalgiskt, imperfekt - för att dölja att även om vi alltid kommer att höra ihop, så är vi inte längre okonstlat bekväma i varandras sällskap.
1 kommentar:
Känner igen känslan. Egentligen borde jag helt sluta upp med utlandsvistelser mellan november och mars, då det vid hemkomst från just dessa resor som jag inte känner mig riktigt bekväm i det här landets sällskap.
Ändå är jag ingen vinterhatare; snöflingor, mörker och bitande iskyla har definitivt sin charm, och jag kan också längta innerligt och hjärtligt efter detta. Svenska vintern är kanske en gammal kär vän som dyker upp objuden och bestämmer sig för att dela din vardag i fem månader. Och även om jag försöker påminna mig om dess förtjänster känner jag mig ändå just ganska obekväm.
Skicka en kommentar