shyness is nice, and shyness can stop you from doing all the things in life you'd like to

Det skulle vara så självhjälpsenkelt att lägga en förtroendeingivande hand på din överarm, titta dig allvarligt i ögonen och säga man ska sluta göra saker som man inte vill. För att det är du som bestämmer. För att ingen annan mår bra av att du presterar. För att liver inte handlar om att vara duktig, om att vinna, om att ha det mest avundsvärda Instagram-flödet.

Men jag kan inte säga det, för det är precis tvärtom. Man måste göra saker man just nu inte riktigt känner för hela tiden, för om man inte gör det kommer man till slut att spendera all tid i sin säng tittandes på TV-serier om hur livet kunde vara för dem som faktiskt levde det. Letargiskt manetmässig, i en trygg- och bekvämlighetsbubbla med knät fullt av ostbågesmulor och soffan full av tomheten från dem som man inte pallade vara trevlig med. Om jag aldrig gjorde saker jag inte ville, skulle jag aldrig komma utanför dörren.

Så istället säger jag there's too much caffeine in your bloodstream, and a lack of real spice in your life. Ta trapporna. Ta bergen och omvägarna. Det är alltid värt det.

when I shot him I was so handsome; it was the light, it was the angle

Jag är bra på det här med överblick, helhetsbild och många bollar, och följdaktligen sämst på detaljer och fokus. Jag gillar att avrunda och att sammanfatta. Min hjärna kan inte ens tänka linjärt, utan parallelldribblar en massa olika tankar simultant, så för att förstå något måste jag liksom kika på det i ögonvrån, på avstånd. Det är intressant men utmattande, och jag längtar ofta efter den där rena linjen, avsmalnande konen; det tydliga målet och den spikraka vägen dit. Och då finns det egentligen bara tre saker jag kan göra så där koncentrerat att begrepp om tid, rum och andra störande element försvinner: skriva, programmera(!) och inte minst göra olika temalistor i Spotify.

Nu har jag kanske gjort den bästa av dem alla! På ett fullkomligt otippat tema. Jag tror ni listar ut det själva.

bang bang bang

it was the best of times. it was the end of times.

Jag har aldrig någonsin fantiserat om min framtida bröllopsklänning, men redan vid nio års ålder hade jag en vision om hur min gravsten skulle komma att se ut. Svart marmor och guld, det var snyggt. Sirligt typsnitt, en inristad solnedgång och kanske rådjur. När jag blev några år äldre började jag fundera över begravningsmusiken istället. Jag var ett barn som tilltalades av symmetri, naturromantik och stora gester. Det var härligt med det sorgliga. Jag satt i min mellanstadiekropp i snurrfåtöljen och drabbades av musiken där den gled ut över det oslipade trägolvet som man alltid fick flisor av när man var barfota. Och det var man ju. Jag var inte särskilt ledsen, men jag behövde gråta exakt en gång om dagen. Det var skönt och tydligt i en värld som annars var oöverblickbar och tyvärr inte alls särskilt symmetrisk.

Det där med gravstenen är inte så konstigt i sin kontext - jag har sedan dag ett regelbundet spenderat tid på kyrkogårdar, eftersom jag hela mitt liv haft en död storebror. Jag tycker om platsen som koncept. Det är oftast fridfullt och lummigt och eftertänksamt och inte ett dugg läskigt. Men det där med minnesmärken har jag numera övergett. Tanken på att livet en gång ska ta slut är överväldigande trist och på det hela taget befängd, men jag är inte rädd för själva försvinnandet. Det gör inget att ingen kommer att minnas mig. Att inte lämna spår. Begravningsakten spelar mig ingen roll. Jag behöver inte strös i något hav. Jag behöver inte ta farväl. Snarare känns det tryggt att bli bortglömd, en frihet i att inga misstag jag gör egentligen spelar någon roll i evigheten.

Att mina vänner ska möta samma öde är desto mer oroande. Idén om att allt som ni är, allt som ni vill och önskar och drömmer om och kämpar för, en gång kommer vara borta och bortglömt. Att ni inte kommer vandra på den här jorden i evigheten. Det gör mig fullkomligt förtvilad. Jag har aldrig hört talas om något så sorgligt.

Därför måste jag tro att i en rad parallella universum cirklar tiden runt sig självt. Alla jordens gravstenar räcker inte till för att manifestera er existens. En hel värld ska resas som monument. I evigheten sitter ni i puben på [hg] och dricker öl, flänger fram längs cykelbanan, bakar bröd och köper blommor på torget, marathonkollar på serier, snickrar i verkstaden och drömmer om den framtid som aldrig ska komma och ta er med. Ni gör inte slut, ni flyttar inte från stan, ni blir aldrig gamla och framför allt dör ni inte. Ni förändras aldrig aldrig aldrig. Och det är så skönt.

någon gång måste du bli själv

Vargens rum är så fullt av saker att man nästan inte kan komma in där. Det är väl inte direkt ett nytt tillstånd, men saken förbättras knappast av att jag tagit all plats i ena byrån sedan jag flyttade in. Jag ska ju bo här en månad innan jag flyttar till Stockholm.

Platsbristen är dock sekundär; det är fantastiskt att få sova med en arm runt en Varg varje natt. Och det är lika fint att åter få dela bostadsyta med Kulturkollektivets två andra invånare, Rickard och Erik. Detta radarpar välkomnar mig med småprat när jag kommer hem från jobbet, fyller på kanelförrådet fast de vet att jag är den enda som får det att sina, lånar ut ost när det är kris, ninjaskrämmer mig och luftboxas, och tar mig med till [hg] för att dricka öl. Och om jag någonsin kommer hem så sent att det har hunnit bli tidigt, mottar de mig med high-fives.

Egentligen är jag rätt bra på att vara själv. Som ensambarn och på landet-bo har jag övat mer än någon annan jag känner. Länge behövde jag inte folk. Till exempel spenderade jag en hel termin själv i trean, när min bästis flyttat från orten, utan att det bekom mig det allra minsta. Och fortfarande har jag inga problem med att aktivera mig - klättra upp för berg och påbörja projekt och gå på bio och få saker gjort - helt solitärt.

Men jag är bättre i andras närhet. När jag är själv tänker jag för mycket, hittar på smala blogginlägg i mitt huvud som ingen skulle vilja läsa och analyserar egocentriskt mitt eget jag i oändlighet. Och jag kan aldrig sova. Med andra människor i min närhet rätar jag på ryggen. Då blir jag rolig och intresserad, en agent styrd av något lite utanför min egen kontroll, glömmer bort mig själv och att jag kanske hade en dålig dag.

Därför har jag varit i olika förhållanden nästan utan uppehåll sedan jag var sexton. Därför har jag aldrig bott ensam och fasar lite för att göra det nu när jag flyttar till huvudstaden. Folk säger att det är fånigt, ingen big deal. Dom säger att jag kommer tycka det är så skönt att ha mitt egna ställe. Ja, i allmänhet sägs det att det är bra att vara själv ett tag. Att lära sig att bli sin egen bästa vän. Andas lite. Att det är viktigt att kunna vara ensam. Testa på.

Jag förstår inte varför. Jag tycker det är lika bisarrt att öva på att vara ensam, som att öva på att vara arbetslös eller överviktig eller olycklig. Bara för att man kanske blir det någon gång. I så fall får man väl hantera den saken när det väl händer? Sett till mänsklighetens historia är det inte ett naturligt, och framför allt inte nödvändigt, tillstånd att sitta ensam i en lägenhet i världens mest singeltäta stad. Jag behöver definitivt inte umgås särskilt ofta, men jag behöver ha folk i min närhet. Som  solitärernas solitär, Alexander Supertramp i filmen Into the Wild konstaterade efter att ha spenderat en säsong ensam i en buss i Alaska: Happiness is only real when shared.