it was the best of times. it was the end of times.

Jag har aldrig någonsin fantiserat om min framtida bröllopsklänning, men redan vid nio års ålder hade jag en vision om hur min gravsten skulle komma att se ut. Svart marmor och guld, det var snyggt. Sirligt typsnitt, en inristad solnedgång och kanske rådjur. När jag blev några år äldre började jag fundera över begravningsmusiken istället. Jag var ett barn som tilltalades av symmetri, naturromantik och stora gester. Det var härligt med det sorgliga. Jag satt i min mellanstadiekropp i snurrfåtöljen och drabbades av musiken där den gled ut över det oslipade trägolvet som man alltid fick flisor av när man var barfota. Och det var man ju. Jag var inte särskilt ledsen, men jag behövde gråta exakt en gång om dagen. Det var skönt och tydligt i en värld som annars var oöverblickbar och tyvärr inte alls särskilt symmetrisk.

Det där med gravstenen är inte så konstigt i sin kontext - jag har sedan dag ett regelbundet spenderat tid på kyrkogårdar, eftersom jag hela mitt liv haft en död storebror. Jag tycker om platsen som koncept. Det är oftast fridfullt och lummigt och eftertänksamt och inte ett dugg läskigt. Men det där med minnesmärken har jag numera övergett. Tanken på att livet en gång ska ta slut är överväldigande trist och på det hela taget befängd, men jag är inte rädd för själva försvinnandet. Det gör inget att ingen kommer att minnas mig. Att inte lämna spår. Begravningsakten spelar mig ingen roll. Jag behöver inte strös i något hav. Jag behöver inte ta farväl. Snarare känns det tryggt att bli bortglömd, en frihet i att inga misstag jag gör egentligen spelar någon roll i evigheten.

Att mina vänner ska möta samma öde är desto mer oroande. Idén om att allt som ni är, allt som ni vill och önskar och drömmer om och kämpar för, en gång kommer vara borta och bortglömt. Att ni inte kommer vandra på den här jorden i evigheten. Det gör mig fullkomligt förtvilad. Jag har aldrig hört talas om något så sorgligt.

Därför måste jag tro att i en rad parallella universum cirklar tiden runt sig självt. Alla jordens gravstenar räcker inte till för att manifestera er existens. En hel värld ska resas som monument. I evigheten sitter ni i puben på [hg] och dricker öl, flänger fram längs cykelbanan, bakar bröd och köper blommor på torget, marathonkollar på serier, snickrar i verkstaden och drömmer om den framtid som aldrig ska komma och ta er med. Ni gör inte slut, ni flyttar inte från stan, ni blir aldrig gamla och framför allt dör ni inte. Ni förändras aldrig aldrig aldrig. Och det är så skönt.