någon gång måste du bli själv

Vargens rum är så fullt av saker att man nästan inte kan komma in där. Det är väl inte direkt ett nytt tillstånd, men saken förbättras knappast av att jag tagit all plats i ena byrån sedan jag flyttade in. Jag ska ju bo här en månad innan jag flyttar till Stockholm.

Platsbristen är dock sekundär; det är fantastiskt att få sova med en arm runt en Varg varje natt. Och det är lika fint att åter få dela bostadsyta med Kulturkollektivets två andra invånare, Rickard och Erik. Detta radarpar välkomnar mig med småprat när jag kommer hem från jobbet, fyller på kanelförrådet fast de vet att jag är den enda som får det att sina, lånar ut ost när det är kris, ninjaskrämmer mig och luftboxas, och tar mig med till [hg] för att dricka öl. Och om jag någonsin kommer hem så sent att det har hunnit bli tidigt, mottar de mig med high-fives.

Egentligen är jag rätt bra på att vara själv. Som ensambarn och på landet-bo har jag övat mer än någon annan jag känner. Länge behövde jag inte folk. Till exempel spenderade jag en hel termin själv i trean, när min bästis flyttat från orten, utan att det bekom mig det allra minsta. Och fortfarande har jag inga problem med att aktivera mig - klättra upp för berg och påbörja projekt och gå på bio och få saker gjort - helt solitärt.

Men jag är bättre i andras närhet. När jag är själv tänker jag för mycket, hittar på smala blogginlägg i mitt huvud som ingen skulle vilja läsa och analyserar egocentriskt mitt eget jag i oändlighet. Och jag kan aldrig sova. Med andra människor i min närhet rätar jag på ryggen. Då blir jag rolig och intresserad, en agent styrd av något lite utanför min egen kontroll, glömmer bort mig själv och att jag kanske hade en dålig dag.

Därför har jag varit i olika förhållanden nästan utan uppehåll sedan jag var sexton. Därför har jag aldrig bott ensam och fasar lite för att göra det nu när jag flyttar till huvudstaden. Folk säger att det är fånigt, ingen big deal. Dom säger att jag kommer tycka det är så skönt att ha mitt egna ställe. Ja, i allmänhet sägs det att det är bra att vara själv ett tag. Att lära sig att bli sin egen bästa vän. Andas lite. Att det är viktigt att kunna vara ensam. Testa på.

Jag förstår inte varför. Jag tycker det är lika bisarrt att öva på att vara ensam, som att öva på att vara arbetslös eller överviktig eller olycklig. Bara för att man kanske blir det någon gång. I så fall får man väl hantera den saken när det väl händer? Sett till mänsklighetens historia är det inte ett naturligt, och framför allt inte nödvändigt, tillstånd att sitta ensam i en lägenhet i världens mest singeltäta stad. Jag behöver definitivt inte umgås särskilt ofta, men jag behöver ha folk i min närhet. Som  solitärernas solitär, Alexander Supertramp i filmen Into the Wild konstaterade efter att ha spenderat en säsong ensam i en buss i Alaska: Happiness is only real when shared.