schrödingers passagerare

Jag är inte rädd att flyga. Men en gång trodde jag verkligen att jag skulle dö i ett plan. Det var när vi for till Paris i höstas, med en Ryan Air-flight som avgick så hiskeligt tidigt att man tvingades stiga upp under den tid på dygnet som man är som skörast - en av mina medresenärer hävdade till och med att hon började gråta när väckarklockan ringde. Jag sov på flyget och vaknade av att hela planet skakade våldsamt, det bara dunsade runt mig på ett sätt som ingen turbulens kan orsaka, och jag förstod att det är nu det händer - det är nu jag går det både osannolika och klichéartade öde till mötes som det att störta i ett plan innebär. Min instiktiva reaktion var att blunda ännu hårdare. Men dunsandet fortsatte inte. Jag öppnade ögonen. Vi hade bara landat, och jag hade sömndepriverat och okaratäristiskt slumrat mig igenom hela landningsprocessen.

Annars liknar alla flygningar varandra. Det är något så oerhört generiskt över hela konceptet - samma procedurer, samma tuggummituggande och fäbless för maktmissbruk hos personalen i säkerhetskontrollen, samma frostnupna flygvärdinneleenden och samma tecknade tjej som actionhjältemässigt springer barfota mot rutchkanan på säkerhetsbroschyrerna - att varje flygning framkallar ekon från de tidigare man upplevt. Tröttheten, gruset i ögonen, huvudets idoga fallande åt sidan. Stress- och baggagesläparsvett som kallnar under jackan. Framtidskänslan av att lyfta, att veta att allting är möjligt, förundran över att ovan molnen är himlen alltid blå.

Då vet man plötsligt inte var man är på väg längre. Eller om man ens sitter i ett riktigt plan. Det är svart utanför fönstret, ledtrådslöst. Jag tänker på min kusin piloten, som berättat om hur han kallsvettats under optimerat olycksaliga flygningar i simulatorer så läskigt korrekta att de inte går att skilja från verkligheten. Och jag tänker att skulle vi störta nu, så skulle det när vi smackar i marken i min hjärna vara 50% på riktigt och 50% på låtsas. Där skulle jag vara död och levande på samma gång. Sen somnar jag i flygstolen och huvudet påbörjar sin ryckiga kamp mot gravitationen.