Mina fötter som inte kan tar mer än tio hämmade steg innan de lämnar ytterdörren här, minns ännu hur det var att dansa runt i kollektivet Frittan, där man riktigt kunde rusa mellan rummen när man hade bråttom. För att inte tala om Studio 55, där vi hade en trappa - två våningar, som ett riktigt hem, när alla andra bodde i korridorsrum och studentettor. Obehagskänslan som kommer över mig när jag brygger sista påsen av det lakritste jag köpte i höstas - först nu förstår jag att jag vantrivdes i det där hålet i Nacka, hur jag alltid kände mig hotad, inträngd.
Ja, kroppen minns alla sina hem. Blundar jag kan jag vandra runt i dem, trycka ner dörrhandtag, öppna byrålådor. Jag försöker komma på vilket som har varit mest hemma, förutom barndomens då såklart. Det beror på kontexten. På andra sidan jorden kan en bil med ens tillhörigheter inge dubbelt så mycket trygghet som ett hus med kakelugn och färdigbredda mackor, och en plats bli ett hem i samma stund man vet att man ska sova där. Hur är det för uteliggarna? Finns deras hem i hörnet med en sovsäck och tomma McDonalds-papper? I deras täckjackor? Eller vandrar de bara i ett vacuum av just hemlöshet?
Ofta känner jag mig mer hemma hos andra än hos mig själv. Jag har inget problem med att kliva in utan att vänta på att någon öppnar, börja rota i någon annans kökslådor eller slänga mig i deras soffa. Sallys hem vinner alltid. I samtliga versioner har det alltid varit mer hemma än mitt eget.
Då och då kommer en längtan över mig, efter det hem som inte skall packas ner i bananlådor om ett halvår, där man kan spika i väggarna och kanske till och med köpa en dyr grej på Svenskt Tenn för att den ändå kommer stå där jättelänge. På samma gång känns tanken på att faktiskt investera något i ett boende och på så sätt inte ha friheten att bryta upp absurd. Det är lite samma princip som att jag alltid samtidigt längtar efter att a) bli upplockad av en välbekant föräldrabil i mörkret och bara somna till värmen och infraljudet och b) bli hämtad av en främmande vind som tar mig långt från allt som är känt.
Att alltid lämgta hem, att alltid längta bort. Kanske är det samma sak.
2 kommentarer:
Jag har haft den låten på hjärnan hela dagen. Visst är den underbar?
Funderar just nu mycket på hur man ska ha råd med ett riktigt hus. Jag vill ju ha så många rum. Får satsa på det engelska slottet.
Var det inte en fransk herrgård vi sa?
Skicka en kommentar