efterord/kärleksbrev

Det snöade inte våren 2008, men det var vid den här tiden, i samma vårkalla ljus, som jag var i Stockholm och hälsade på. Det var innan allt. Innan döda mammor och kursen i beslutsteori. Innan ett helt nytt gäng av gemensamma vänner till låns, ett fallfärdigt hus i Klippiga Bergen, HG-bröllop, bussnätter i Sydamerika, exjobb, New York-lägenheter, jobb, stadsbyten, fallskärmshopp, och det jävla vuxenlivet som jag aldrig riktigt får någon ordning på.

Men det var mycket annat. Våren 2008 var en hel roman. En av alla de sakerna var en anonym brevväxling med en Varg och att jag fick korta men efterlängtade sms-svar av honom på Stadsteaterns toalett när jag besökte min moster i huvudstaden. Jag satt på Dramatentrappan i solen och åt årets första glass och hade livet i allmänhet och fem år i synnerhet framför mig. Nu är de fem åren slut.

Så är det. Att något som tar ettusenåttahundra dagar att bygga, alltid rivs på en enda eftermiddag. Sen är det bara städarbetet kvar. Upp till midjan står vi i trasiga drömmar, överstrukna planer och i hörnen redan naggade fotografier.