minnen av aprilhimlen

En annan typ av blått

De skrev att den svenska våren var inställd, men när vi kom tillbaka igår var den ju visst här, om än lite försiktigt tassande, diskret gassande. Och tur är väl det. Jag har varit en vecka i alperna, där våra hjärnor har fattat noll beslut, våra hjärtan bara behövt navigera en begränsad och vänligt inställd grupp, och våra kroppar fått arbeta sig dödströtta varje dag. Hemkomstångesten är total. Jag känner mig förlamad. Instängd. Det rinner kondens och tårvätska längs mina blodkärls väggar.

Denna väderkvarnsstridande 2000-talsångest, så futtig och så svårbekämpad. Jag vandrar i drivor av avbitna naglar, spänner mina käkar och släpper lös min blick. Men. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är vårens. Klockan är åtta på kvällen och himlen har världens vackraste färg. Hur säger man? Elektriskt blå, stålblå, mörkt djupt varmt sammetslikt böljande blått.

Jag tänker på när jag varit så cyklande lycklig att det nästan kunnat förväxlas med feber, under just sådana djupblå vårhimlar. Och jag tänker på att min mamma som jag aldrig fick prata färdigt med måste ha tittat upp i dem så många gånger, och säkert känt samma uppfuckade känslor som jag gör nu. Och framför allt tänker jag på den trygga, varma person jag kommer att vara om kanske 20 år, när pusslet är lagt, när jag vet att allt blev bra, då jag kommer att stå med någon dryck i handen på kanske en veranda och titta uppåt och känna lukten av nyblottad jord.

Så när mina blå möter himlens dito, när den går från ultramarin till midnattsblå. Då möter jag också dessa tre personers blickar. Det förslår inte. Men det är hundra gånger bättre än att vara ensam i mörker.