and I stood there like a businessman waiting for a train, waiting for the future to arrive

Varför berättar de inte att man aldrig blir stor? Att man kan ha jobb, kavajer och klackar och mineralpuder, döda föräldrar och trehundra högskolepoäng och tusen resta mil bakom sig. Och ändå blir hjärtat aldrig äldre än i bästa fall en tonåring, i sämsta fall ett treårigt barn på blodsockerdipp.


Jag trodde man som tjugosex var klar med det där med att komma på en enda vettig sak att göra med sig själv och sitt liv. Hör inte det typ...studenten till?

Men jag har faktiskt ingen aning. Nu när jag är fullkomligt fri och vargalös. Meningslös. Det finns ingenting jag vill. Ingenstans jag vill åka. Hörru Gud? Kör mig vart du vill, så fort du kan.