kentskadad

Hej alla glada!

Det fanns en tid när Kent var min religion. När människor i min omgivning i första hand dömdes efter sina musikaliska preferenser. När jag hade ett holy moment varje gång klockan slog 7:47. När jag vandrade i en nästintill ogenomtränglig dimma av Kent-citat.

Den tiden må vara förbi. Det finns artister jag lyssnar på betydligt mer nuförtiden. Men då och då lägger jag mig ner och koncentrationslyssnar på en skiva eller två, och slås gång på gång av det som varit ett faktum sedan jag köpte "Hagnesta Hill" i trettonårsåldern: Kent är störst.

Det handlar om perfektion. Harmoni. Varje takt, ton, ackord och slinga är ultimat. Musiken är aldrig i vägen, kan aldrig störa, utan svänger i total samklang med kroppen. Det blir en fysisk upplevelse. Tidlös. Som en perfekt och underbar lag. Perfekt och oförstörbar.

Kent anklagas ofta för att vara pretentiösa. Och det är de ju. Men med resultatet i åtanke inte bara förlåts pretentionen; det rättfärdigas. Kent själva tar sig knappast på fullaste allvar (se bilden ovan!). De är uppenbarligen medvetna om sin image och spelar på den: "Man blir trött på ditt jävla gnäll" skanderar en barnkör tillägnat Jocke Berg, på plattan "The hjärta & smärta EP". Ja, ni förstår. Jag tycker det är skönt. Skönt med någon som inte försöker vara glättig och lyckad och fräsch. De ler aldrig på bild. Ställer aldrig upp på några jippon. Säger aldrig någonting om sitt privatliv. En ö av integritet i ett hav av själsprostitution. Jag är såld. Kent slutar inte att vara mina största.

Det är just därför som det smärtar mig att biljetterna till de dubbla spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med släppet av den nya skivan tog slut på en kvart.

Det våras för bloggen!

Mina vänner. Timekill når allt högre höjder. Jag har i nuläget 116 unika besökare på en vecka! Jag må ligga en bit ner i listan (ca 2000:e plats) på bloggtoppen.se, men för mig är läsarantalet ändå en siffra långt större än väntat, då jag trodde att det endast var de allra närmaste sörjande som besökte denna blogg.

Kanske borde jag inte vara förvånad. Två nya tillskott i min läsekrets är till exempel Therese och Kenneth - otippade wildcards i allra högsta grad; då den ena är min alltid lika internetointresserade vän och den andre är min...chef, typ. Nåväl, bloggismen tycks alltså sprida sig som ett virus över landet, och det är ju inte mer än rätt att även Timekill får ta del av detta fenomen.

Frågan är om det här egentligen gynnar min blogg. Om mina föräldrar, alla olika vänkretsar, halva släkten och potentiella arbetsgivare läser den, finns ju alltid risken att den blir aningen...urvattnad. Vill man hålla sig väl med alla kan man ju till slut inte skriva någonting. Det blir lite som när man skall introducera sina gamla och nya kompisar för varandra, man blir bara förvirrad och spänd och vet inte vem man är till slut.

Å andra sidan, när jag skrev dagbok på Lunarstorm under gymnasietiden, och bara de närmaste kompisarna läste, kan jag så här i efterhand se att resultatet inte var så charmerande. Jag tittade igenom några häromdan, och de var en slags emo-orgie i misär och svårtydliga känslor. Jag skrev ju terapeutiskt, om sånt som jag tyckte var jobbigt och om hur ond och svår världen var. Det kan inte ha varit lätt att vara närstående till en oftast rätt glad Gro och sen läsa det där.

Men det är ju en svår balans. Min kusin Niklas lade ner sin personliga blogg (men har kvar sin politiska), eftersom det var bland det första som kom upp när man googlade på hans namn. Han doktorerar i nationalekonoomi på Göteborgs universitet, och tyckte väl inte det kändes helt representativt när branchfolk och eventuella arbetsgivare läste om när han kände sig ensam eller gick ut och drack öl på nån klubb.

Det hela handlar väl om vem man skriver för: sig själv eller sina läsare. Personligen har jag svårt att hålla mig till det ena eller det andra. För mig är jag ju trots allt intressantast i världen. Egoaspekten är drivkraften och kryddan i skrivandet, men det blir aldrig intressant eller givande (varken för mig eller besökarna) om man inte berör något som är allmängiltigt. En blogg är trots allt något interaktivt, den finns för sina läsare och utan dem är den inget. Så då är bara frågan: 116 läsare, var är kommentarerna?

Människan är vackrare som djur

Now you are.

Även om jag oftare slås av motsatsen, och går och irriterar mig på och ondgör mig över mänskligheten, så kan jag ibland känna en stor ömhet, beundran och fascination för den. Även om vi med oroväckande hastighet breder ut oss som någon slags sjukdom över vårt livsrum, finns där ett stort sammanhang som inte kan kallas annat än vackert.

Folk försöker så. Var och en är sitt ett eget universum av tankar, önskningar och handlingar. Det är så stort, det är svindlande, som något slags gigantiskt supernätverk av liv. Allt är på samma gång väldigt stort och väldigt smått.

Jag tänkte på det igår: föreställ er någon som går och gnolar eller visslar för sig själv. Det är en människa, men kom ihåg, samtidigt ett djur, framavlat från en amöba genom årtusendenas lopp. I det ljuset, vilken fantastisk handling är inte sagda vissling egentligen? Inget annat djur skulle göra något sånt, det har inget överlevarsyfte, människan går och nynnar för att hon tycker det är trevligt för sig själv. Det är så fint!

På sidan PostSecret publiceras varje söndag vykort med kortfattade hemligheter som folk anonymt har skickat till den sidansvariges brevlåda. De är av skiftande slag: skamsna, ledsna, triumferande, roliga och tragiska. Men de har det gemensamt att en människa någonstans inte velat bära dem själv längre, utan bara måste förmedla dem till någon. Det är väldigt fascinerande, men på ett värdigt sätt, till skillnad från mycket annan webbaserad bekännelseverksamhet. Och när jag läser vykort efter vykort slås jag av den här stora känslan för det mänskliga sammanhanget igen, och den är något som ligger väldigt nära vad vi brukar kalla kärlek.

Papporna

När jag jobbade på dagis kom det ibland, rätt ofta faktiskt, pappor och hämtade sina barn på eftermiddagarna. Barnen var ju rätt små så det var i regel unga, snygga pappor vi talar om. Och när deras små döttrar och söner kom springande emot dem, och papporna var glada men trötta, och barnen berättade vad de hade gjort idag, så bara kramade mitt hjärta ihop sig till en liten boll i bröstet. Jag ville också! Fast jag var (är) ung och fri och precis höll på att samla ihop pengar för att backpacka orden runt ville jag - skrämmande nog - någonstans ha precis en sån där man. Och barn. Och hus. Ja, ni förstår vidden av det hela...

Här på campingen finns de där papporna också. Välvårdade och entusiastiska. De travar runt med sina små knoddar i handen, de förklarar svåra ord för dem och de har dem i famnen och låter dem ta emot växeln när de köper vykort. De är cirka 35 år och har inte hunnit bli...trötta än. Och jag bara smälter. De här papporna gör mig glad i hela kroppen. Kalla det biologi eller vad som helst, men de får mig inte bara att känna tillförsikt inför ett framtida oundvikligt uträde ur ungdomen, utan faktiskt att till och med längta efter att så småningom vara en familj.

Om mornarna när jag kommer till campingen finns där alltid en annan sorts män. Jag ser dem när jag städar receptionen och när jag går för att lämna återvinningen. Medelålders och uppåt står de, innan klockan slagit åtta, utanför affären och trampar i väntan på att den skall öppna. Läser löpsedlarna till Svensk Damtidning och Hänt Extra. Går runt på området och spanar efter ingenting. Tittar in till den redan öppna receptionen och hämtar en gratistidning eller två. Alltid ensamma.

Jag tycker mig känna typen. Mustasch och bar överkropp. Kommer de till receptionen pratar de alltid lite mer än genomsnittet, trivialiteter på dialekt och skämtar gärna litegrann. Men man ser dem sällan på samma goda humör med sin familj. Och där på morgnarna verkar de alltid så...ensamma. Och rastlösa. I väntan på något de inte ens själva har någon aning om. Som om livet sprungit förbi dem utan att de märkte det. Jag undrar om det är samma personer som de unga papporna, fast i en äldre tappning. Och vad som i så fall hände däremellan?

Man frågar sig: varför?

Mums!

I en tid när det i vårt land finns mat för alla. När folks problem snarare är att de äter än svälter ihjäl sig.

När det finns produkter och råvaror från hela världen att köpa i våra affärer (visserligen med mer eller mindre belastning för miljösamvetet).

När man kan välja på allt från kruskakli till McDonald's.

Då lagar man mördarsnigeltoast.

Mördarsniglar har ett sådant kraftigt slem att inga djur vill äta dem, vilket är anledningen till att de inte har några naturliga fiender. Därför sköljer man dem först noga och gnuggar dem med salt för att dra ut det första slemmet. Sedan kokar man dem fyra (4) gånger för att avlägsna det helt. Därefter kokar man en timme till med olika grönsaker, snittar upp dem, tar ut innandömmet och hackar återstoden fint. Blandar med bacon, chili och sjukt mycket annat smått och gott och toppar med en persikobit.

Allt enligt DN. Citat: När mördarsniglarna i örtträdgården hade ätit det mesta som fanns att äta fick krögaren David Kallós nog. Han bjöd sniglarna på deras egen medicin. Han åt upp dem!

Jag är inte övertygad om att det var värst för dem.

Take me out

Du och jag och en påse fish'n'chips?

Jag kan börja med att upplysa om att jag är emot dating som koncept. Jag fattar inte dealen med att sitta och försöka vara romantisk med nån man knappt känner över ett par levande ljus, och att liksom utvärdera varandra som om man var någon slags anställningsintervjuobjekt. Jag pallar inte att vara sådär uppenbar (man kan väl åtminsone låtsas att man bara vill vara kompisar?), utan brukar istället köra på en slags ignoreringstaktik. Ger hellre intrycket av att jag hatar personen jag i hemlighet åtrår än en fett ärlig chans över en fika. Det brukar lösa sig ändå.

Men någon som jag faktiskt skulle vilja dejta, om än hel platoniskt, är Alex Kapranos. Han är sångare i det eminenta brittiska pop/rockbandet Franz Ferdinand, och låter precis så där oändligt cool & smart som man skulle vilja göra om man sjöng i ett band. Hans röst är en perfekt kombo av intelligent enkelhet och lagom avmätt kontroll, vilket får honom att låta helt enkelt osårbart och ouppnåeligt übercool.

Alltså. Jag föreställer mig att det skulle vara en sån där hopplöst duggregnig dag i mars, eller oktober, någonstans på de brittiska öarna. Låt oss satsa på hela working class-goes-academic-grejen. Vi kunde gå med skinnjackor och de frusna händerna nedkörda i jeansfickorna nerför en gata i Manchester eller någon annan legendarisk brittisk industristad. Vi skulle tycka att vi stod över dem alla. Ironisera över såväl Oxfordstudenter med juristambitioner som de unga som fastnade på fabriken i sin hemstad och blev gravida innan de fyllt 20.

Vi skulle vara dekadenta. Vi skulle vara dum-unga, övertygade om att vi aldrig skulle bli som den äldre, olyckliga generationen. Och aldrig dö. Vi skulle äta fish & chips nere vid kajen. Det skulle blåsa och jag har på mig en klänning som är någonstans mitt emellan retrocool och bara konstig. I blommigt tyg kanske? Vi skulle svänga oss med svåra ord och ha spirituella samtal om allt och ingenting. På kvällen kunde vi gå på nån klubb där hans kompisars band hade en spelning. (De skulle vara så där typiskt engelska och prata fantastisk brittiska, som jag älskar). Vi skulle dricka öl (där gick våra sista pund) och bli fnittriga. Och när neon och pubdunkel byttes mot morgondis skulle min dag med Alex Kapranos vara över.

Turisterna förstör mina magmuskler

Det sägs att genomsnittskvinnan hade ljusare röst för 100 år sedan, eftersom man då förväntades ta mindre plats och inte behövde ta i som en annan björn på styrelsemöten och annat. Röstläget är alltså inte bara medfött, utan också en effekt av användning och träning.

Jobbar man i ett serviceyrke bör man natuligtivis vara trevlig mot kunderna, särskilt om man är tjej (gubbar kan använda sig av en betydligt mindre insmickrande jargong utan att det uppfattas som otrevligt, men det, mina vänner, är en helt annan historia). Detta medför automatiskt att man lägger sin röst högre upp än normalt, för att låta trevlig och glad. Man kan liksom bara inte låta lika vänlig och tillmötesgående med en mer mullrande stämma, vilket är en liten bit av förklaringen till varför du träffar på många fler kvinnliga än manliga receptionister.

Så både när jag arbetade på McDonald's och på mitt nuvarande jobb här på campingen uppträder någon slags tonartshöjning helt spontant. Man kör SM i trevlighet helt enkelt, och jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på det. Och jag vet inte om det är mitt brisfälliga register, eller om det bara i grund och botten är gravt ohälsosamt att snacka sådär, men jag får fan träningsverk. Man drar liksom in magen och spänner musklerna på fel sätt, lägger rösten i halsen istället för att låta den komma från magtrakterna. Jag kan inte andas ordentligt och jag får ont på konstiga ställen.

Ibland önskar jag att jag hade såndär mullrande TV-trailer-röst, eller för all del en potent svart gospel-stämma, som jag kunde dänga till med så att campingkatalogerna fladdrade över disken. Men det vore ju förstås inte det minsta trevligt.

Satan i trycksvärta

Jag har genom åren skrivit spaltmeter efter spaltmeter om sommarens negativa inverkan på såväl våra uppenbarelser som vårt intellekt och våra kulturella preferenser. Därför skall detta inte bli ännu ett inlägg om hur dålig musik vi lyssnar på, hur fula kläder vi väljer att bära och hur låga aktiviteter vi hänger oss åt under de tre månader när ljumma sommarvindar sveper över landet. Men det finns en pest värre än den värsta sommarplåga, nämligen den institution som erbjuder en plattform till den totala hjärndödifieringen av tillvaron: Kvällstidningarna.

Dessa kvasinyhetsförmedlare är inte särskilt vettiga någon tid på året, men under sommaren slår de något slags rekord i dumsvennighet som får mig att bli alldeles matt i knäna av lika delar trötthet och förtvivlan. Det börjar någon gång i slutet av maj, när samtliga löpsedlar pryds av en såndär fet äcklig tecknad sol med solglajjor och rubriken "här finns solen i sommar!". När alla vet att chanserna för att förutspå vädret är en omvänd exponentialfunktion av tiden.

Sedan börjar sommaren; är den varm kan man se bilder av svettiga svenssons och texter som "så klarar du värmeböljan ("drick mycket vatten", nähä?), är den regnig är det istället dubbelt sura farbröder utanför översvämmade hus som tycker att statsministern borde "göra något". Överhuvudtaget är kvällstidningarna bra på att leda stora upprop som "Vi kräver löneförhöjning NU!", utan att någonsin gå till botten med själva problemen. De skriver om hettan i sydeuropa och orkanerna i USA, berättar om hur folk dör som flugor men säger inte ett ord i sammanhagnet om koldioxidutsläppen och orsaken till klimatproblemen. När de väl behandlar denna fråga skriver de med stora röda bokstäver "Rädda Jorden!!" Och nästa dag skanderar de "Sänk bensinpriserna NU!".

Det är "Grillsommar med Jon Hansson", där en fånigt leende mupp stoltserar med några spetsade korvar sex dagar i veckan. Det är Beach 2007. Det är tafflig grafik och skojiga bilder. Det är ordvitsar. Det är tycktill-sms. Det är läsarundersökningar om Victorias äktenskapsplaner.

Jag orkar bara inte med någon förorättad jävel som känner sig sviken av kommunen/välfärdssamhället/livet/Gud. (fast den här var ganska kul: " 'Du har downs!' - Sveriges sämsta läkare kallade Ingelas ryggont mongolism. Anklagade patienter med ont i nacken för att ha dåligt sexliv".) Jag orkar inte med svenska C-kändisar som ska ge sina sommarboktips ("Da Vinci-koden. Jag har inte läst den, men jag har hört att den är bra"). Jag orkar inte med poserande kassa krönikörer som tror de är politiska för att deras morfar vad medlem i Socialdemokraterna.

Man skulle kunna nöja sig med att vara irriterad. Men kvällstidningarnma är mer än tråkiga, irriterande och grunda. De är direkt skadliga. De bygger på populism, billiga poänger och lättförtjänta chocker. De vänder kappan efter vinden, påstår att världen är svartvit, alla lösningar enkla, allt någons fel, odlar politikerförakt och får det att verka som om halva Sveriges befolkning lider av "dolda kvinnosjukdomar". De är fördummande. Vi förtjänar bättre. Folk måste vara mer sofistikerade än så här, annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Avslutningsvis, för att undandröja alla tvivel - löpsedlar vi minns:
"Carl Philip hade en helkväll med vännerna: 'Jag hade trevligt'" (Jag hade trevligt?! Aftonbladet ger uttrycket anti-nyhet en ny dimension)
"Knutbysekten utnyttjar Svennis" (Legendarisk och tillika autentisk löpsedel som slog ihop de mest säljande substantiven.)
"Rikspucko filmade lyxbåt" (Motivering överflödig. "Rikspucko" ger många poäng.)

För att citera min klasskamrat Tommy Bergman: När jag var sju år var jag bättre än er.

I could be brown, I could be blue, I could be anything you like

Jag skulle kunnat skriva om rekordleran.
Jag skulle kunnat skriva om musiken och spelningarna.
Jag skulle kunnat skriva om hopp och förtvivlan.
Om tält, vitamindrinkar, äventyr och en plastbeklädd mössa.
Jag hade kunnat citera.
Jag hade kunnat göra listor.

Infallsvinklarna virvlade som oktoberlöv en höststorm i mitt huvud, utan minsta tendens att stanna och veckla ut sig.

Men det blev inte bra. Ni vet hur det kan vara. Så istället hänvisar jag er till min festivalkumpan Sallys poetiska tolkning av den gångna veckan.

Panik!

Hemkommen från ett äventyr utan motstycke i Roskilde, förkyld med huvudet fullt av bomull, åter vid datorn efter att ha skjutsat Jonas till stationen, loggar jag in på Studentportalen efter att ha fattat misstankar om mitt mailkonto. De visar sig vara befogade.

Att jag inte fått några mail sen jag kom hem över sommaren trodde jag berodde på att all Linköpingsverksamhet låg nere för sommaren. Folk hade väl annat för sig än att mailbomba mig? Fel. Min webmail har flyttats till ett nytt gmailkonto. Där ligger 60 olästa mail och väntar på mig. Nästan alla handlar om NolleP. Hjälp.

Jag tror jag väljer att leva i förnekelse en stund till och emigrerar till min säng.

Alf Lundberg - en bildlärare mot jantelagen

Jag hörde att han var död nu. Mycket tidigare än någon, eller åtminstone jag, kunnat ana. Men med sina goda relationer till det övernaturliga tror jag han klarar sig bra i nästa äventyr.

Under bildlektionerna i högstadiet förgyllde han våra skoldagar - vare sig vi ville det eller inte - med berättelser, fakta och fiktion. Ofta hann vi inte ens börja med själva teckningsarbetet för att han hållit låda ända tills det ringde ut. Han trodde på Gud ("så många miljoner människor kan inte ha fel") och på spöken (krucifix som svängde, oförklarlig hjälp vid en snöstorm på fjället). Det är möjligt att han kryddade sina utläggningar något ibland, men de var alltid underhållande. Med både sin kroppshydda, berättarkonst och auktoritet fyllde han rummet och stod allt som oftast oemotsagd.

I nian blev han en av våra klassföreståndare och under vårvintern bjöds vi till en av hans två herrgårdar, belägen vid Laxsjön. Han tog in oss i biblioteket och berättade anekdoter om ett antal föremål från jorden över som han förvarade i ett glasskåp. Sedan bjöds vi på middag vid ett långbord dekorerat med kvistar och kandelabrar i en gigantisk matsal, där han tog fram en läderinbunden gammal bok och med hjälp av den spådde samtliga runt bordet.

Hans bilduppgifter bestod genom åren, alla klasser fick samma direktiv. Men oavsett hur mycket möda man lagt ner på sitt arbete kunde man aldig riktigt veta vilken hans dom skulle bli. Han höjde och sänkte betyg fler steg än som var tillåtet per termin, och det ryktades om att han helt enkelt använde sig av en blanda-och-ge-princip när de gällde betygen. Denne konservative, allvetande patriark var hatad och älskad. Men naturligvis mest älskad.