Now you are. Även om jag oftare slås av motsatsen, och går och irriterar mig på och ondgör mig över mänskligheten, så kan jag ibland känna en stor ömhet, beundran och fascination för den. Även om vi med oroväckande hastighet breder ut oss som någon slags sjukdom över vårt livsrum, finns där ett stort sammanhang som inte kan kallas annat än vackert.
Folk försöker så. Var och en är sitt ett eget universum av tankar, önskningar och handlingar. Det är så stort, det är svindlande, som något slags gigantiskt supernätverk av liv. Allt är på samma gång väldigt stort och väldigt smått.
Jag tänkte på det igår: föreställ er någon som går och gnolar eller visslar för sig själv. Det är en människa, men kom ihåg, samtidigt ett djur, framavlat från en amöba genom årtusendenas lopp. I det ljuset, vilken fantastisk handling är inte sagda vissling egentligen? Inget annat djur skulle göra något sånt, det har inget överlevarsyfte, människan går och nynnar för att hon tycker det är trevligt för sig själv. Det är så fint!
På sidan PostSecret publiceras varje söndag vykort med kortfattade hemligheter som folk anonymt har skickat till den sidansvariges brevlåda. De är av skiftande slag: skamsna, ledsna, triumferande, roliga och tragiska. Men de har det gemensamt att en människa någonstans inte velat bära dem själv längre, utan bara måste förmedla dem till någon. Det är väldigt fascinerande, men på ett värdigt sätt, till skillnad från mycket annan webbaserad bekännelseverksamhet. Och när jag läser vykort efter vykort slås jag av den här stora känslan för det mänskliga sammanhanget igen, och den är något som ligger väldigt nära vad vi brukar kalla kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar