kentskadad

Hej alla glada!

Det fanns en tid när Kent var min religion. När människor i min omgivning i första hand dömdes efter sina musikaliska preferenser. När jag hade ett holy moment varje gång klockan slog 7:47. När jag vandrade i en nästintill ogenomtränglig dimma av Kent-citat.

Den tiden må vara förbi. Det finns artister jag lyssnar på betydligt mer nuförtiden. Men då och då lägger jag mig ner och koncentrationslyssnar på en skiva eller två, och slås gång på gång av det som varit ett faktum sedan jag köpte "Hagnesta Hill" i trettonårsåldern: Kent är störst.

Det handlar om perfektion. Harmoni. Varje takt, ton, ackord och slinga är ultimat. Musiken är aldrig i vägen, kan aldrig störa, utan svänger i total samklang med kroppen. Det blir en fysisk upplevelse. Tidlös. Som en perfekt och underbar lag. Perfekt och oförstörbar.

Kent anklagas ofta för att vara pretentiösa. Och det är de ju. Men med resultatet i åtanke inte bara förlåts pretentionen; det rättfärdigas. Kent själva tar sig knappast på fullaste allvar (se bilden ovan!). De är uppenbarligen medvetna om sin image och spelar på den: "Man blir trött på ditt jävla gnäll" skanderar en barnkör tillägnat Jocke Berg, på plattan "The hjärta & smärta EP". Ja, ni förstår. Jag tycker det är skönt. Skönt med någon som inte försöker vara glättig och lyckad och fräsch. De ler aldrig på bild. Ställer aldrig upp på några jippon. Säger aldrig någonting om sitt privatliv. En ö av integritet i ett hav av själsprostitution. Jag är såld. Kent slutar inte att vara mina största.

Det är just därför som det smärtar mig att biljetterna till de dubbla spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med släppet av den nya skivan tog slut på en kvart.