Jag hörde att han var död nu. Mycket tidigare än någon, eller åtminstone jag, kunnat ana. Men med sina goda relationer till det övernaturliga tror jag han klarar sig bra i nästa äventyr.
Under bildlektionerna i högstadiet förgyllde han våra skoldagar - vare sig vi ville det eller inte - med berättelser, fakta och fiktion. Ofta hann vi inte ens börja med själva teckningsarbetet för att han hållit låda ända tills det ringde ut. Han trodde på Gud ("så många miljoner människor kan inte ha fel") och på spöken (krucifix som svängde, oförklarlig hjälp vid en snöstorm på fjället). Det är möjligt att han kryddade sina utläggningar något ibland, men de var alltid underhållande. Med både sin kroppshydda, berättarkonst och auktoritet fyllde han rummet och stod allt som oftast oemotsagd.
I nian blev han en av våra klassföreståndare och under vårvintern bjöds vi till en av hans två herrgårdar, belägen vid Laxsjön. Han tog in oss i biblioteket och berättade anekdoter om ett antal föremål från jorden över som han förvarade i ett glasskåp. Sedan bjöds vi på middag vid ett långbord dekorerat med kvistar och kandelabrar i en gigantisk matsal, där han tog fram en läderinbunden gammal bok och med hjälp av den spådde samtliga runt bordet.
Hans bilduppgifter bestod genom åren, alla klasser fick samma direktiv. Men oavsett hur mycket möda man lagt ner på sitt arbete kunde man aldig riktigt veta vilken hans dom skulle bli. Han höjde och sänkte betyg fler steg än som var tillåtet per termin, och det ryktades om att han helt enkelt använde sig av en blanda-och-ge-princip när de gällde betygen. Denne konservative, allvetande patriark var hatad och älskad. Men naturligvis mest älskad.
2 kommentarer:
Det är ju inte de slätstrukna man kommer ihåg utan de som stack ut! Om ändå fler vore sådana!
Vad många som passerar genom ens liv.
Skicka en kommentar