Det våras för bloggen!

Mina vänner. Timekill når allt högre höjder. Jag har i nuläget 116 unika besökare på en vecka! Jag må ligga en bit ner i listan (ca 2000:e plats) på bloggtoppen.se, men för mig är läsarantalet ändå en siffra långt större än väntat, då jag trodde att det endast var de allra närmaste sörjande som besökte denna blogg.

Kanske borde jag inte vara förvånad. Två nya tillskott i min läsekrets är till exempel Therese och Kenneth - otippade wildcards i allra högsta grad; då den ena är min alltid lika internetointresserade vän och den andre är min...chef, typ. Nåväl, bloggismen tycks alltså sprida sig som ett virus över landet, och det är ju inte mer än rätt att även Timekill får ta del av detta fenomen.

Frågan är om det här egentligen gynnar min blogg. Om mina föräldrar, alla olika vänkretsar, halva släkten och potentiella arbetsgivare läser den, finns ju alltid risken att den blir aningen...urvattnad. Vill man hålla sig väl med alla kan man ju till slut inte skriva någonting. Det blir lite som när man skall introducera sina gamla och nya kompisar för varandra, man blir bara förvirrad och spänd och vet inte vem man är till slut.

Å andra sidan, när jag skrev dagbok på Lunarstorm under gymnasietiden, och bara de närmaste kompisarna läste, kan jag så här i efterhand se att resultatet inte var så charmerande. Jag tittade igenom några häromdan, och de var en slags emo-orgie i misär och svårtydliga känslor. Jag skrev ju terapeutiskt, om sånt som jag tyckte var jobbigt och om hur ond och svår världen var. Det kan inte ha varit lätt att vara närstående till en oftast rätt glad Gro och sen läsa det där.

Men det är ju en svår balans. Min kusin Niklas lade ner sin personliga blogg (men har kvar sin politiska), eftersom det var bland det första som kom upp när man googlade på hans namn. Han doktorerar i nationalekonoomi på Göteborgs universitet, och tyckte väl inte det kändes helt representativt när branchfolk och eventuella arbetsgivare läste om när han kände sig ensam eller gick ut och drack öl på nån klubb.

Det hela handlar väl om vem man skriver för: sig själv eller sina läsare. Personligen har jag svårt att hålla mig till det ena eller det andra. För mig är jag ju trots allt intressantast i världen. Egoaspekten är drivkraften och kryddan i skrivandet, men det blir aldrig intressant eller givande (varken för mig eller besökarna) om man inte berör något som är allmängiltigt. En blogg är trots allt något interaktivt, den finns för sina läsare och utan dem är den inget. Så då är bara frågan: 116 läsare, var är kommentarerna?