Skavsår

Som det borde vara

Mitt rum är ständigt för varmt och ostädat och lakanen är skrynkliga, och om någon sa att ett rum är en metafor för ett liv så kan jag nog ge dem rätt. Jag trivs inte i mitt rum. Mitt hår blir risigt här och det är fullt med latent panik intrasslat i det.

Folk går runt i Linköping och världen och är både fina och fantastiska och det kompenserar för ett och annat. Min tacksamhet för det går inte att mäta. I kollektivet Studio 55 + inneboende är det ständigt människor i rörelse och deras röster stiger upp- och nerför trappan som vind genom trädkronor. Det är inte svårt att vara normal men det är svårt att vara glad. Och det är något djupt oroande med att den enda dag här som inte skavt varit den då jag och hundra andra galna pateter sprang runt i en skog och tappade bort saker.

Varg körde lite improviserad KBT mellan natt och dag och jag önskade att han skulle fortsatt fast jag vet att mina enstaviga svar inte inbjöd till det. Men det är klart att jag egentligen vet vad som är fel, åtminstone delvis, och kanske borde jag bege mig till någon som kan det där på riktigt.

För det är inte tal om att njuta av cykelturer och att oprovocerat småflirta med kassörerna på Coop Ladan för att göra världen lite bättre. Det är inte tal om att bli svettig i spåret i Rydsskogen och laga piffiga matlådor. Jag får inget gjort, min kapacitet är en bråkdel av den normala och kroppen kan inte riktigt slappna av på nätterna. Jag önskar att jag hade lättare att få blåmärken och att jag kunde strukturera upp saker och ting. Världen, den vanligtvis vackra vackra världen, skaver just nu överallt. Men det är naturligtvis inte dens fel.

Cogitobloggen öppnar!

Nu öppnar KogVets sektionstidning Cogito upp sin blogg! Oavsett om du är kogvetare eller vanlig dödlig, så är du hemskt välkommen att följa sektionshändelser, recensioner av kogvet-relaterad populärkultur, koggiga krönikor och NolleP-rapportering och så vidare på http://cogito.kogvet.se!

Ventil

Ibland tror jag att te är en metafor för något annat. Man vill känna sig ombonad. På rätt plats. Den milda drycken en fix av värme och trygghet. Mest av allt vill man nog bli omhändertagen.

Jag upphör aldrig att förvånas. Varför ska det vara så svårt att ta tag i någon? Att låta sin bräcklighet skina, säga jag behöver dig. Och att lyckas formulera sig själv. Hur ska man göra när det man vill inte är att vara spirituell och trevlig, utan att bara få finnas i ett sammanhang? Och kanske bli kramad lite.

Tack gud att jag bor i ett kollektiv, att jag inte behöver vara fysiskt ensam.

Man ska inte tänka så mycket på människor när de inte är närvarande. Risken är nästan hundra procent att man förvränger dem genom tidens och avståndets perspektiv. Man kanske förgyller vissa av deras drag och försämrar andra. Man kanske tillskriver dem egenskaper de inte alls har, och förvränger sin relation till dem. Man kanske till och med börjar känna känslor - och förlora andra, negativa eller positiva - för dem, som upplöses eller återställs så fort man hör deras röst eller ser deras uppenbarelse.

Det är bättre att ringa dem än att tänka. Eller så kan man ta ett tåg eller möjligen skriva ett brev. Men inte låta dem springa runt i ens huvud och reflekteras i dess skrattspeglar, för då kanske de fastnar där, förvanskade.

X

Kogvetarnas favorit

Happiness

Den bästa stunden på dagen är när jag sätter mig i bilen och väljer musik på väg till jobbet, och det är inte så tragiskt som det låter. Det är bara något slags mellanrum i tillvaron som jag tycker mycket om. I bilen finns ett CD-case med diverse skivor som liksom blivit över genom åren, och man måste sålla rätt bra för att navigera förbi blandskivorna från helvetet/forntiden och hitta guldkornen, men man kan också återupptäcka en hel del bra akter.

Imorse var det Her Majestys debutalbum som var soundtracket till min morgon. Det är en sådan där skiva som du vill spela för ditt resesällskap, men som du när det sker känner att det blir helt fel, klangen blir falsk och tonerna blir oljud, trots att gitarr- och synthslingorna slår an sådana strängar hos dig. Min första erfarenhet av Her Majesty var, något otippat, på något arr i den annars så obevistade Folkets Park i Vänersborg någon gång i början av min gymnasietid. Det var samma kväll som J-dog hade bevisat sin överlägsna styrka genom att obekymrat hålla fast både mig och KK, med varsin arm, mot staketet på utomhuspaviljongen, vårt idoga kämpande till trots. Men det har visst ingenting med saken att göra. Konserten var en av mina första av dans dans dans-slaget, vilket var lika överraskande som extatiskt, eftersom vi inte hade hört dem förut. Vi visste dock att de var besläktade med Håkan via hans då relativt okända gitarrist Timo Räisänen som ju sedermera gick solo (den där Göteborgsfalangen alltså, ett tag kunde varenda bra popakt i princip spåras via något slags släktträd till Broder Daniel. Som för övrigt gör sin sista spelning någonsin på Way out West till helgen när jag jobbar. Världen är rund och allt hänger ihop.) Så vi förstod redan innan att det ju måste vara bra någonstans.

Enda besvikelsen var egentligen sångaren Måns Jälevik, som brutalt avvek från den spinkinga - och rätt trånga, det måste erkännas - popnormen. Istället för ostyrigt hår, stuprörsjeans och Converse bar han tatueringar från topp till tå och påminde snarare om en robust biker goes country-kille i sina skjortor och sin farliga blick. Han såg inte ens missförstådd ut. Jag förstod ingenting. Vilket är ännu ett tecken på att jag faktiskt utvecklats sen jag var sjutton år. Nu bryr jag mig mest om de sköna rysningar som hans röst skänker min ryggrad. Och jag blir inte längre knäsvag så fort jag ser en vacker yngling bära sjömanskostym.

Eller kanske lite.

Jorden till Gro

Idag fick jag besked om att jag blivit antagen till Företagsekonomi 1 på halvfart, att komplettera mina kognitionsvetenskapliga programstudier med under kommande läsår. Sally pratar om spexkostymer, [hg] mailar om bokningsmöte kräftskiva ölprovning och jag måste verkligen ta reda på när NolleP egentligen börjar.

Det börjar bli dags att beställa en tågbiljett till Linköping.

Men jag orkar inte kliva in i verkligheten riktigt än. Har inte fart nog att växla upp. Jag vill prata med artiga belgiska farbröder på biblioteket, skapa ett öde åt mina novellfigurer och äta mat som inte jag själv lagat. Ta mig an bokstapeln som är lika hög som mig. Hoppas att det blåser lite så jag och pappa kan surfa kanske. Det räcker så.