Skavsår

Som det borde vara

Mitt rum är ständigt för varmt och ostädat och lakanen är skrynkliga, och om någon sa att ett rum är en metafor för ett liv så kan jag nog ge dem rätt. Jag trivs inte i mitt rum. Mitt hår blir risigt här och det är fullt med latent panik intrasslat i det.

Folk går runt i Linköping och världen och är både fina och fantastiska och det kompenserar för ett och annat. Min tacksamhet för det går inte att mäta. I kollektivet Studio 55 + inneboende är det ständigt människor i rörelse och deras röster stiger upp- och nerför trappan som vind genom trädkronor. Det är inte svårt att vara normal men det är svårt att vara glad. Och det är något djupt oroande med att den enda dag här som inte skavt varit den då jag och hundra andra galna pateter sprang runt i en skog och tappade bort saker.

Varg körde lite improviserad KBT mellan natt och dag och jag önskade att han skulle fortsatt fast jag vet att mina enstaviga svar inte inbjöd till det. Men det är klart att jag egentligen vet vad som är fel, åtminstone delvis, och kanske borde jag bege mig till någon som kan det där på riktigt.

För det är inte tal om att njuta av cykelturer och att oprovocerat småflirta med kassörerna på Coop Ladan för att göra världen lite bättre. Det är inte tal om att bli svettig i spåret i Rydsskogen och laga piffiga matlådor. Jag får inget gjort, min kapacitet är en bråkdel av den normala och kroppen kan inte riktigt slappna av på nätterna. Jag önskar att jag hade lättare att få blåmärken och att jag kunde strukturera upp saker och ting. Världen, den vanligtvis vackra vackra världen, skaver just nu överallt. Men det är naturligtvis inte dens fel.