Ibland tror jag att te är en metafor för något annat. Man vill känna sig ombonad. På rätt plats. Den milda drycken en fix av värme och trygghet. Mest av allt vill man nog bli omhändertagen.
Jag upphör aldrig att förvånas. Varför ska det vara så svårt att ta tag i någon? Att låta sin bräcklighet skina, säga jag behöver dig. Och att lyckas formulera sig själv. Hur ska man göra när det man vill inte är att vara spirituell och trevlig, utan att bara få finnas i ett sammanhang? Och kanske bli kramad lite.
Tack gud att jag bor i ett kollektiv, att jag inte behöver vara fysiskt ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar