Man ska inte tänka så mycket på människor när de inte är närvarande. Risken är nästan hundra procent att man förvränger dem genom tidens och avståndets perspektiv. Man kanske förgyller vissa av deras drag och försämrar andra. Man kanske tillskriver dem egenskaper de inte alls har, och förvränger sin relation till dem. Man kanske till och med börjar känna känslor - och förlora andra, negativa eller positiva - för dem, som upplöses eller återställs så fort man hör deras röst eller ser deras uppenbarelse.

Det är bättre att ringa dem än att tänka. Eller så kan man ta ett tåg eller möjligen skriva ett brev. Men inte låta dem springa runt i ens huvud och reflekteras i dess skrattspeglar, för då kanske de fastnar där, förvanskade.