Happiness

Den bästa stunden på dagen är när jag sätter mig i bilen och väljer musik på väg till jobbet, och det är inte så tragiskt som det låter. Det är bara något slags mellanrum i tillvaron som jag tycker mycket om. I bilen finns ett CD-case med diverse skivor som liksom blivit över genom åren, och man måste sålla rätt bra för att navigera förbi blandskivorna från helvetet/forntiden och hitta guldkornen, men man kan också återupptäcka en hel del bra akter.

Imorse var det Her Majestys debutalbum som var soundtracket till min morgon. Det är en sådan där skiva som du vill spela för ditt resesällskap, men som du när det sker känner att det blir helt fel, klangen blir falsk och tonerna blir oljud, trots att gitarr- och synthslingorna slår an sådana strängar hos dig. Min första erfarenhet av Her Majesty var, något otippat, på något arr i den annars så obevistade Folkets Park i Vänersborg någon gång i början av min gymnasietid. Det var samma kväll som J-dog hade bevisat sin överlägsna styrka genom att obekymrat hålla fast både mig och KK, med varsin arm, mot staketet på utomhuspaviljongen, vårt idoga kämpande till trots. Men det har visst ingenting med saken att göra. Konserten var en av mina första av dans dans dans-slaget, vilket var lika överraskande som extatiskt, eftersom vi inte hade hört dem förut. Vi visste dock att de var besläktade med Håkan via hans då relativt okända gitarrist Timo Räisänen som ju sedermera gick solo (den där Göteborgsfalangen alltså, ett tag kunde varenda bra popakt i princip spåras via något slags släktträd till Broder Daniel. Som för övrigt gör sin sista spelning någonsin på Way out West till helgen när jag jobbar. Världen är rund och allt hänger ihop.) Så vi förstod redan innan att det ju måste vara bra någonstans.

Enda besvikelsen var egentligen sångaren Måns Jälevik, som brutalt avvek från den spinkinga - och rätt trånga, det måste erkännas - popnormen. Istället för ostyrigt hår, stuprörsjeans och Converse bar han tatueringar från topp till tå och påminde snarare om en robust biker goes country-kille i sina skjortor och sin farliga blick. Han såg inte ens missförstådd ut. Jag förstod ingenting. Vilket är ännu ett tecken på att jag faktiskt utvecklats sen jag var sjutton år. Nu bryr jag mig mest om de sköna rysningar som hans röst skänker min ryggrad. Och jag blir inte längre knäsvag så fort jag ser en vacker yngling bära sjömanskostym.

Eller kanske lite.