Om man av den ena eller andra anledningen i goda vänners lag berättar om hur något känns och att det trots allt finns saker som inte är så bra, om man vädrar skelett i garderoben och ärligt blottar lite svaghet, så kan man ofta märka att en snöboll av bekännelser sätts i rullning. Familjeförhållanden, rädslor, sjukdomar, svagheter och omotiverad ångest får plötsligen se dagens ljus bit för bit och själva stämningen förändras. Förvånad inser man att man inte var så ensam i sin sak som man kanske föranleddes att tro, eftersom vi så sällan pratar om sådant som är svårt på riktigt. Jag finner det tröstande och märkligt tilldragande att ha förmånen att delges sådant här och känner mig alltid ett steg närmare personen eller personerna ifråga efter en bekännelsesession. Någonstans är vi alla lika.
Dock har det hänt, och händer, att jag träffar på personer som jag utvecklar någon form av närmare relation till, vilka inte har något att berätta. Naturligtvis kan det hända att de bara är hemliga, vilket förvisso är tråkigt i längden, men värre är när de antingen är helt ointresserade eller helt enkelt inte har några skelett att berätta om. Det må vara både orättvist och irrationellt, men jag kan inte undgå att tycka att det är en brist hos personen ifråga och att faktumet förytligar denne.
För hur kan man någonsin komma nära någon som inte har några problem och som aldrig har upplevt känslan av att vara nedstämd utan att veta varför? Och nära vill jag komma, av både emotionella och intellektuella skäl. Jag förespråkar definitivt inte att folk skall vika ut sina inre mysterier och låta sin historia och sin själ utgöra en walk-in closet för var och en som vill höra på. Det krävs onekligen sina konstellationer och situationer. Men jag önskar att folk var mindre rädda för att framstå som det allra minsta misslyckade. Och jag har svårt att fullt ut respektera, eller åtminstone finna ett varaktigt intresse för, personer som inte har några svagheter att visa upp.
5 kommentarer:
jag har så svårt för tanken på perfekta människor, finns de verkligen? är inte alla lite tjocka framför spegeln, eller har en alkoholoiserad förälder eller dåligt uttal på engelska eller pinsam filmsmak eller bled döpt i toastolen på mellanstadiet? eller..?
Dagens märkliga association: Tänk om alla människor plötsligt och samtidigt skulle börja blotta sina största problem och svagheter i alla situationer när man är tänkt att visa upp sina styrkor - typexemplet jobbintervjuer. Jag undrar om det inte skulle innebära en viss skillnad i vilka som blev anställda...
sally >> det är ju det man föreställer sig. och det kanske är därför det känns så kontigt med dem som aldrig pratar om sånt.
machmot >> haha! typ alla psykopater och sånt skulle bli avslöjade, kanske.
Vissa kräver kanske bara lite mer intimitet innan de klarar av att blotta sina mörka sidor? Ju perfektare yttre, desto mörkare är kanske hemligheterna, och desto svårare kanske det blir att öppna sig?
Dina tankar är vackra och intressanta jag tror du har rätt med snöbollseffekten när en har bekänt kommer det flera bekännelser ibland mår man skit när man har berättat ibland får man förståelse och känner sig inte lika ensam om sina problem.
Men först och främst ska man känna förtroende för den man berättar för och då känns det mer naturligt och berätta för nån som "been there" som man säger.
Dock kan det vara svårt och gå vidare från sina dåliga dagar när folk kommer gång på gång och vill berätta om hur dåligt de mår särskilt om de inte vill ta hjälp utan tror att de kan klara sig själva...
Som den som har mått dåligt känner man sig usel som inte kan hjälpa den personen då för man lät ju sig själv bli hjälpt och vet hur bra det blev efteråt och kan inte förstå varför man kan tänka sig och leva kvar i misären.
Jag borde oxå skriva blogg..
Skicka en kommentar