Och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

Han sa att Linköpings bästa tid är förbi, att vi aldrig mer kommer att planka ut från kravaller i försommarnattsljus aldrig mer skjutsa varandra på cyklarna aldrig mer ta de stora färgkritorna och måla hela Ryds cykelbanor paradisvackra medan folk strömmar hem i klungor och hand i hand.

Om man anar var man vill
kan man färdas dit man ska

Men jag tror inte alls att den är förbi, jag tror att vi är mitt uppe i den men att vi gör så mycket att vi inte hinner inse det. Det är för bra, det är för mycket, det händer saker varje dag varje kväll varje natt och vi minns bara dem vi var tvugna att tacka nej till för att det gjorde så ont i magen. Det är min födelsedag varje dag. När ska man få ha tråkigt egentligen så att man har vett att uppskatta denna galna livsföring?

när ens verklighet står still
när man kan sin roll så bra

Jag har känt vemod över att det inte är så förfärligt långt kvar till mitt avsked av denna stad, nu när den precis har blivit min på riktigt, när jag är etablerad i den och den i mig. Men de senaste veckorna har jag tänkt att det kanske är just därför det är dags. Jag känner halva Linköping, jag hälsar till höger och vänster var jag går. Jag har tusen minnen för varje plats och ett hem i varje hus. Och det börjar bli fullt. Jag anar svagt en mättnad i ögonvrån. Var det inte så att, att fly är livet men att dröja döden?

att man gör den utantill
är det alltid dags att dra

Styrfart

När jag skruvar upp volymen på iPoden blir livet en film och tankarna liksom lyfter; istället för att kräla runt på marken och vältra sig i sitt eget tvivel och rädsla och elände blir de vackra motorvägar som vindlar upplysta genom universums mörker.

För när hans röst skär genom rymden blir jag intution, emotion, sinnesrörelse istället för ett nystan av förtvivlade/förvirrade/förirrade/förpassade/för stora tankar och det är rent och grandiost så som livet ska vara. Då kan jag färdas framåt.

Och kanske är det det enda svar Harry kan få, kanske är det därför det gör mer ont i hjärnan än i hjärtat.

We're a mean team, my darling and me

Varg + Stout+ Strongbow

Och hur går det med armhävningarna då?

Jovars; förra veckan, närmare bestämt vecka 2 i träningsprogrammet, blev lidande på grund av att jag och Vargen for till London och hade allt annat för oss än att träna armhävningar. Så jag startar om med vecka 2 idag och kan konstatera att jag nu gör 15 starka, om än mot slutet inte särskilt vackra, pushups vilket inte är så illa med tanke på att det nästan är en dubblering av min initiala förmåga!

London var min faster i Notting Hill, blod i historien, öl i pubarna, konst på andra sidan floden och Karl Marx i en förfärligt vacker & mystisk övervuxen kyrkogård norr om stan. Och inte minst var London en vårsöndag med t-shirtväder, solglasögon och uteservering.

Men våren gillade visst stan och ville inte följa med hem, så nu sitter jag på min kammare i T1 och hypnotiserar snödrivorna utanför fönstret. Tack och lov har jag solen på min sida. Vi samarbetar.

Cementry Gates

Kyrkogården ligger som en ö i staden; centralt men ändå avskuren från tid och rum. Där dämpas ljuden från bilarna till förmån för de fåglar som vågar ta sig ton och där är lugnare och varmare än på gatorna, som om alla dess inneboendes tankar steg som vattenånga ur marken.

Det är lätt att tro att kyrkogården är en plats för döden, men egentligen representerar den motsatsen. Luften är tjock av liv, bara av en annan natur än den vi är vana vid. Tar du dig tiden att inte hasta över de knastrande grusgångarna ramlar historierna ovillkorligen över dig.

Tryggt vilar makar i döden bredvid varandra, fria från livets otroheter, hustrumisshandel och smågräl. Pompösa pelare och statyer vakar över direktörer och rektorer, som om det kunde avvärja det faktum att de inte längre lever. I döden är vi alla jämlika. På en i sten uthuggen stubbe ligger en lika tung bok. De ingraverade bokstäverna är sedan länge av ögat otydbara, men böjer man sig fram och låter fingrarna följa de osynliga fördjupningarna kan man tyda ett kvinnonamn på var sida. Var de systrar tro?

Ibland är jag rädd för framtiden, eller mest för tiden överlag. Tänk om min framtid inte blir tillräckligt bra och tänk om min bästa tid är nu men att jag slösar bort den med att oroa mig över det som komma skall? Det är onekligen något rekursivt över det hela. Men på kyrkogården snabbspolas det förgågna och jag tänker att en hundradel av allt det jag upplevt är värt allt; allt som hänt och allt som kan komma attt hända.

Det är svårt att inte tänka stora tankar på en kyrkogård. Men perspektivet är betryggande. Du är en av många, och hur ditt liv än kommer att gestalta sig vet du hur ändhållplatsen ser ut. Där finns en samhörighet. Vänd dig till de döda med din existensiella ångest. De har tålamod. De har visdom. Det värsta som kan hända har redan hänt dem. Och där ligger de och viskar ändå.

Nu blåser det från ost till väst

Hekenba målar fint!

Igår var en spännande dag. På campus ledde jag och min projektkamrat i Handikappkursen runt folk med ögonbindlar och försökte få dem att "blinda" hitta i I-huset med ett tänkt taktilt GPS-system. Det var ett intressant och roligt, men inte helt etiskt och professionellt, experiment.

Sedan åkte jag och tre andra SOF-puttar ner till SOF:s gigantiska förråd nere på VTI, där vi skrubbade och kastade hinkar med vatten på organisationes stora lastbil, som skulle målas om från amerikanskt blå till evolutionärt grön. För att få in lastbilen i förrådet fick vi leka tetris med ungefär alla prylar som fanns där, men sen kunde vi rolla och pensla så det stod härliga till! Lastbilen blev grön, golvet blev grönt, någons skor blev gröna och mitt hår blev grönt.

Framåt åttatiden åkte jag och Hekenba till pub-Toves rörorkväll, det var otroligt gemytligt och gott. Vi hittade en bok med 5000 gammalsvenska ordstäv i obegriplig spexhumorstil ("Nu blåser det från ost till väst, sa gubben, stoppade osten under västen") som vi blev förhäxade av, tills vi vaknade upp och insåg att bandet, amerikanska Crystal Stilts, hade börjat spela på [hg]. Så rusade vi dit, och sagan var all.

Ge mig spenat och 6 veckor

Jag har alltid betraktat mig som stark, men jag tror att det sitter mer i huvudet än i musklerna. På något sätt tror jag jämt att jag klarar av mer än vad jag faktiskt gör; jag utmanar ständigt killkompisar i armbrytningar som jag förlorar på tre sekunder och när jag orienterar ramlar jag konstant eftersom jag missbedömer min steglängd till att vara 50% längre än vad den faktiskt är. Folk brukar dock vara imponerade ändå när jag lyckas dra mig upp med hakan ovanför en sån där träningsstång, eftersom jag är 1,60 och tjej och därmed inte sinnebilden av starke Adolf.

Men vem vill vara stark för sin storlek när man kan vaar stark på riktigt? Min dekorputte-kompis Helena började prata om sajten hundredpushups.com och det gick ju inte att motstå. Den här veckan har vi börjat och om 6 veckor ska jag klara av att göra 100 armhävningar på raken. I nuläget pallar jag nio.

Ni som har Facebook kan kolla hur det såg ut när jag och Sofia spontantränade första passet på campus idag.

Mars...

...innehar den faktiskt rätt ovanliga egenskapen att vara både opålitlig och charmlös, vilket gör den särdeles impopulär i stugorna. Men jag tycker att den förtjänar sin plats i almanackan, just på grund av att den så envist vägrar att försöka vinna ditt hjärta och bara är sig själv. På gott och ont.

I mars är allting Polen-fult, naturen är liksom skräpig och träden spretar med svarta fingrar mot en jämngrå himmel. Utomhusdofterna byter karaktär och blir sötare och djupare. Fukten är överallt - i dina yllevantar, kring dina fötter, i dina lungor, på all mark i form av is och pölar och dimma och slask och gud vet vad. I mars blir du förvånad över att det är ljust när du slutar skolan och i mars är det svårt att veta om det är vevpartiet i en studentcykel som gnisslar eller fåglar som sjunger.

Den underbaraste av årstider är bräckligt, skälvande, bitterljuvt nära. Mars varslar om våren med krokustoppar, takdropp och och sol som värmer för första gången på månader. Och sen kommer snön i ett oinställsamt yrväder och gör din cykelväg till ett julkort och en halkbana.