Kyrkogården ligger som en ö i staden; centralt men ändå avskuren från tid och rum. Där dämpas ljuden från bilarna till förmån för de fåglar som vågar ta sig ton och där är lugnare och varmare än på gatorna, som om alla dess inneboendes tankar steg som vattenånga ur marken.
Det är lätt att tro att kyrkogården är en plats för döden, men egentligen representerar den motsatsen. Luften är tjock av liv, bara av en annan natur än den vi är vana vid. Tar du dig tiden att inte hasta över de knastrande grusgångarna ramlar historierna ovillkorligen över dig.
Tryggt vilar makar i döden bredvid varandra, fria från livets otroheter, hustrumisshandel och smågräl. Pompösa pelare och statyer vakar över direktörer och rektorer, som om det kunde avvärja det faktum att de inte längre lever. I döden är vi alla jämlika. På en i sten uthuggen stubbe ligger en lika tung bok. De ingraverade bokstäverna är sedan länge av ögat otydbara, men böjer man sig fram och låter fingrarna följa de osynliga fördjupningarna kan man tyda ett kvinnonamn på var sida. Var de systrar tro?
Ibland är jag rädd för framtiden, eller mest för tiden överlag. Tänk om min framtid inte blir tillräckligt bra och tänk om min bästa tid är nu men att jag slösar bort den med att oroa mig över det som komma skall? Det är onekligen något rekursivt över det hela. Men på kyrkogården snabbspolas det förgågna och jag tänker att en hundradel av allt det jag upplevt är värt allt; allt som hänt och allt som kan komma attt hända.
Det är svårt att inte tänka stora tankar på en kyrkogård. Men perspektivet är betryggande. Du är en av många, och hur ditt liv än kommer att gestalta sig vet du hur ändhållplatsen ser ut. Där finns en samhörighet. Vänd dig till de döda med din existensiella ångest. De har tålamod. De har visdom. Det värsta som kan hända har redan hänt dem. Och där ligger de och viskar ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar