återbäring

Varje gång vintertiden tar vid och vi vrider klockorna bakåt en timmes vinning, förstärks min känsla av att tiden bara är hittepå. Om den är så enkel att manipulera måste den helt enkelt vara fejk, något som en storebror eller landsfader - snarare än moder jord - uppfunnit för att kunna ställa upp ramar och förenkla, för att kunna tygla orsakan och verkan och stora befolkningar.

Att tid inte alls är en behållare, en stor glasburk rymmandes historien, utan bara är en tjusig titel för att beskriva att saker inträffar efter varandra, att atomerna rast- och kompromisslöst rör på sig. För om allting slutade att ske, om det gick fem dagar utan att jag tänkte en enda tanke eller en enda fjäril slog med vingen på andra sidan jorden, skulle tiden ändå inte ha gått. Det är den som är slav under händelserna, inte tvärtom.

Det väsentliga är alltså inte sekundvisarens hackande framåt, utan att molekylerna i min kropp obevekligen byts ut och byter plats, tills mitt ansikte är rynkigt och det system som min lekamen utgör förstör sig själv. Det är inte tiden det kommer an på. Det är rörelsen. Ju färre saker jag gör, desto långsammare går tiden och ju mer jag uträttar, desto snabbare rör den sig framåt. Lite som att cykla på en fixie. Det går inte att coasta.

Så det här med tidsomställningar känns inte som magi, utan som att lura systemet. Att underminera en auktoritet. Lite som när man slänger en handfull småmynt i havet, plankar på bussen, går förbi kön på [hg] eller motverkar gravitationen med tillräckligt mycket natt och promille i kroppen. En vinst, ett fusk, en bonus, som fast det egentligen inte betyder någonting, får en att må lite, lite bättre.