Varken jag eller mina ihopkrympta nattögon trodde det var sant när väckarklockan ringde imorse. S:t Larskyrkan var alldeles morgonrodnat persikofärgad och på väg till jobbet tror jag nästan att Västanvindens växelvajrar snuddade aldrig så lite vid två (2) oskyldiga men lite saktfärdiga medtraffikanter när jag som vanligt tog alldeles för stora risker. Vallamassivet såg ut som en fantasi eller en Sagan om ringen-scen eller en Loka-reklam, med dimma och en halv röd sol hängande över sig, och på Universitetets tak promenerade fyra män.
Motorola, som delar byggnad med oss, flaggade på halv stång och någon hade städat bort halva min matlåda. Jag var koalatrött hela dagen och tackade med dåligt sovasextimmarpernattsamvete ogärna men förnuftigt nej till både klätteräventyr med Vargen och svamprisottobjudning hos Joejo samma kväll. Fast jag hade bestämt att det inte skulle regna idag kom rugghösten med sjumilakliv och det var faktiskt redan lite mörkt när jag på hemvägen äntligen mötte den förlorade Gärningsmannen där han flög fram i sådan hast att han nästan missade mitt ivriga vinkande. Längs med hela Storgatan var det som en mild dusch i ansiktet, senare dundrade dropparna mot fönsterrutan.
Och ikväll har jag mest lagat den godaste maten och försökt gillra listiga bananflugefällor. Och längtat efter stormen.
Det skulle kunna vara min sista dag här; kanske står min nedräkning på ett och jag kommer aldrig mer vakna till en ny, motvillig morgon. Antagligen gör jag det. Men om så inte är fallet är jag glad att jag lade märke till också denna, till synes ganska ordinära dag. För det är ingen vanlig dag. Det är en dag i mitt fucking LIV. Och hur stor procentandel av världshistorien finns mitt liv? Just det. Det går mot noll.
1 kommentar:
Vaknade du? I så fall väntade ju en lika stor del av ditt liv idag. En hundraprocentig ökning från gårdagen. Alldeles gratis.
Skicka en kommentar