De där gubbarna. De har oformliga kläder i intetsägande ickefärger och mismatchande kepsar nedtryckta på huvudet, och de kommer cyklande bekymmerslöst och oändligt långsamt, med knäna utåt och kanske inget särskilt mål. Jag skulle inte ens lägga märke till dem, de skulle smälta in i miljön på sina parkbänkar som liknöjt bakgrundsljud om det inte vore för en sak. Blicken. När jag springer förbi dem följer deras ögon mig skamlöst och skoningslöst hela vägen, deras huvuden vrids långsamt 180 grader medan jag passerar, som satt deras halsar på kugghjul.
Detta ser jag i ögonvrån, för jag tittar inte på dem, jag har lärt mig mötes-kutymen: man kan betrakta någon okänd så länge han eller hon är en bit bort, men i mötesögonblicket stänger man av helljuset, man placerar man alltid sina ögon någon annanstans. Farbröderna och männen jag talar om resonerar inte så. Deras blickar på mig är öppna och självklara, och de fyller mig med ilska och irritation, för de klibbar mer än en nakenscanner på en amerikansk flygplats någonsin gjort. Att de tar sig rätt. Att bara liksom titta. På mig. Helt öppet!
Jag vet inte varför jag blir arg. Kanske är det för att jag vet att kvinnor på vissa platser stenas om de inte skyler sig och skyddar sig från just sådana blickar, som om det vore vårt ansvar var andras ögon vandrar och vår skuld vilka konsekvenser det får. Kanske för att vi genom århundradena blivit betingade och tvingade att sänka våra egna blickar, och om vi inte gör det får vi skylla oss själva, då är vi fredlösa. Allt medan röntgenögonen sveper över den plats vi upptar i rummet.
Jag joggar mig igenom irritationen och undrar om det är mig eller dem det är fel på. Om de borde underordna sig hyfs och konventioner. Eller om vi alla borde låta våra ögon vandra lika fritt och skamlöst.
8 kommentarer:
Jag diskuterade denna fråga med några vänner efter att ha lyssnat på ett radioprogram där oattraktiva mäns tittande nämndes i förbifarten i samma kontext som offentliga sexuella trakasserier som visslingar, rop och tjuvnyp. Själv tycker jag nog att tanken och blicken är fri, även om det kan vara ohyfsat att stirra.
De tittar på dig och sörjer förlusten av den egena ungdomen, att allt är i backspegeln och bara elände återstår. Glädjs åt din välfungerande kropp och tyck synd om dem.
P.
Jag tycker att det är ohyfsat att stirra oavsett vem som stirrar på vem och av vilken anledning. Det är klart att man får titta på folk i sin omgivning, men det är skillnad på titta och stirra.
jag tycker vi ska ha rätt att stirra, oavsett om det handlar om någon som är ute och springer eller om det är någon med en funktionsnedsättning på stan. Allt är så otroligt kontextberoende och vi har lärt oss att "det är fult att stirra", "låtsas som det regnar". Jag instämmer att jag fylls med obehag om det är en alkoholiserad 50 åring på en bänk vid stångån som följer mig med blicken, än om det skulle vara en yngre person vid samma tillfälle. Men någonstans känns det som det kvittar. Det är ju bara en blick, och blickar har ju aldrig skadat, eller?
lite samma sak som att bli dömd för att teckna sexuellt olämpliga bilder. En bild är bara en bild, en text är bara en text, en tanke bara en tanke och en blick bara en blick.
Tack alla för intressant input!
@bd: grejen är att jag tror inte alls att det här tittandet behöver vara sexuellt. Oftast så är den nog bara ogenerat allmänintresse. Och det irriterande är den självklarhet med vilken de avstår en norm som jag och mina gelikar själva lyder under.
@P: kanske det. Fast den typen av farbröder jag syftar på tror jag saknar den formen av själv- och livsanalys. Jag tror mest att de känner sig obestridda.
@walkinginthesand: fast en blick är inte bara en blick och en bild bara en bild. Som du säger ÄR allting kontextberoende. Som typ varje gång jag springer förbi ett grabbgäng - då ropar någon garanterat något som taget ur sitt sammanhang inte är det minsta otrevligt. Men jag vill ändå kunna röra mig på allmänna platser utan att okända män ropar saker efter mig. Ett ord är inte bara ett ord när det används för att få människor att känna sig obehagliga till mods. Då är det ett sätt att utöva makt.
Jag anser att tanken är fri, vad som rör sig i ens huvud är upp till en själv. Sedan är det inte lika fritt längre utan man rör sig i olika gråzoner av beteende, tills man till slut kommer till "fel".
En blick kan, som Gro säger, störa. Vi är uppfostrade att inte stirra, inte tränga för långt in i någon annan persons personliga sfär.
En text eller bild kan uppröra, för att ta ett exempel, muhammedteckningarna.
Ett tal kan glädja, förarga eller mycket annat.
När man agerar på sina tankar är det sätt att påverka folk, och man får börja kompromissa om man vill passa in.
Det kanske inte gör något om man får ett eller två rop eller blir utstirrad en gång. Men om det händer varje gång blir det gammalt ganska fort, oavsett om man är en vacker tjej eller utvecklingsstörd.
alltså jag må vara missanpassad men jag stirrar alltid! jag har inte tänkt på det förut, men nästan alla som jag möter på cykel eller gåendes har jag ögpnkontakt med. Som ett osynligt hej. Som en helt ogenerad nyfikinhet på vad de har för sig. Extra mycket stirrar jag om folk håller på med nåt konstigt, bär något stort eller så. På riktigt brukar jag vända mig om och kolla lite till. Samt även kommentera till den jag eventuellt råkar ha sällskap med. Till min kombos stora förtret härmade jag vid ett tillfälle även en killes troligt tjutiga cykel. Jag tyckte det var kul, Joel tyckte det var pinigt.
Jag tycker om att ha koll på vad folk i min omgivning gör. Om jag vet att de finns där och ser hur de mår ökar chanserna att jag bryr mig om nån jag möter plötsligt säckar ihop på gatan. Jag tycker inte det är fel att ta in vad folk i ens omgivning gör. Vi är ju varandras omvärld.
Skicka en kommentar