söndag, oktober 23, 2011

självsvådlig och livrädd

Hangarens 14 meter höga väggar och inpyrda människolukt är inte längre ovan mark för mig, men varje gång jag klättrar passets första led balanserar jag fortfarande på gränsen till lätt panik. Händerna svettas, magen signalerar obehag och någonting okontrollerbart inuti mig börjar att darra. Sedan bankar jag med låtsad säkerhet handflatan två gånger i plåttaket, firas ned och fylls med lättnad och adrenalin och glädjerus, vilket får mig att vilja göra om det igen.

Jag är som bekant rädd nästan jämt. Men kanske är det mitt eget fel. Igår gick jag på en stor fest där jag var den enda icke-studenten (dessutom var alla psykolog- eller läkarstuderande), jag bor i kollektiv fast jag är folkskygg, jag åkte till Kanada för att göra en skidsäsong tillsammans med en massa skibums fast jag knappt sysslat med utförsåkning tidigare, jag arbetade som enda utlänning på amerikanska Hostel in the Forest och jag har nyligen börjat jobba på ett IT-företag som ensam beteendevetare bland enbart tekniker. Hade jag varit kung hade mitt valspråk förmodligen lytt fake it 'til you make it and if you can't fix it, feature it.

Ni anar inte hur bra det fungerat hittills. Så många gånger jag häpnat över hur omvärlden gått på min fejkade självsäkerhet och istället för att peta på min fasad så den rämnat, blivit rädda för mig. Ja det är sant!

Alla kan enkelt springa en mil, det handlar bara om att hålla tillräckligt lågt tempo. Det kallas för att ligga i sin comfort zone och är väldigt behagligt, man känner sig stark och att man kan hålla på nästan hur länge som helst. Jag brukar dock istället låta mina taxkorta ben pinna på så fort att mina löprundor blir asjobbiga och inte ett dugg trevliga, mer som ett nödvändigt ont.

Tydligen gör just klivet utanför komfortzonen att man utvecklas, och det är ju bra. Men spelar det någon roll - är det någon vinning - om man ändå direkt stegar upp till nästa nivå istället för att skörda frukterna av sin tidigare ansträngning? Jag är lite trött på att inte vara bra på det jag gör. På att alltid vara rädd. Det är ju så skönt att flyta fram den där milen, att känna att man faktiskt klarar den utan problem, istället för att kräkas i en buske och aldrig vilja snöra på sig ett par löparskor igen.

4 kommentarer:

Unknown sa...

jag tror inte på dig :)

Agri sa...

För några månader sedan fick jag en länk till den här bloggen från Bushdave. Jag tittar in här lite då & då och får alltid samma ångest av att läsa dig: din prosa är nämligen genomgående fantastisk, klart bättre än det mesta jag läser i bokform. Palla kunna skriva så!

Gro sa...

@Agri: det är ju knappast något självändamål med den här bloggen att inge ångest hos läsaren, men jag blir så klart ändå jätteglad över din kommentar :) Ingen vore gladare än jag om jag bara kunde överföra mina närmast krönikemässiga alster till fiktion. Det hade varit nåt.

Agri sa...

Nej det är lungt, lite ångest är bra. Ångest är det som får en att sluta titta på dokusåpor och ta tag i projekt som samlar damm, för här sitter man och slösar tid när andra skriver bra saker . Fiktion kan vara svårt, särskilt när det gäller att inte tröttna på det man påbörjat eller, särskilt, att revidera ett helt manus den där tredje gången när man egentligen vill göra massa annat... men den delen kan man jobba på. Talangen har du iaf : )