Jag är inte längre pescaterian, men har försökt peppa för köttfri måndag på jobbet på sistone. Man kan ju förstå att folk inte vill avstå sin ko varje dag, men någon gång ibland borde ju inte vara några konstigheter, tänkte jag naivt. Det brukar bemötas med roade skratt. Varför skulle man göra så? undrar de medan de beställer sin ryggbiff. Jag sa att 100 kilo biomassa blir 1 kilo kött. Jag sa att köttproduktionen står för 18% - större andel än hela transportsektorn - av alla globala utsläpp av växthusgaser. Jag sa inget om den fullständigt förkastliga moderna köttindustrin, som saknar både etik, säkerhetstänkande och framförhållning. Manliga ingenjörer som annars är så smarta har nämligen en förmåga att blockera ut logik på just det här området, jag tror det är något som samhället gör med deras hjärna, och istället vända den till en fascistisk argumentation som går ut på att de är skapelsens krona och alltså får göra vad de vill med densamma. Men jag tänkte.
Någon sa till mig häromdagen det måste vara svårt att få i sig allt kroppen behöver.
Jag sa att hjärtsjukdomar, cancer, njursjukdomar och ledbesvär är vanligare hos personer som äter rött kött än hos de som avstår.
En annan sa vi är gjorda för att äta djur.
Jag sa vi har aldrig tidigare historiskt ätit så mycket kött som vi gör nu.
Det är gott med en blodig biff, sa en tredje.
Får jag äta upp din mat? frågade jag. Den ser ju så god ut.
Jag blir inte mätt på grönsaker, säger de till mig och sätter punkt.
Jag svarar att två tredjedelar av jordens befolkning lever som vegetarianer.
Då var det dags för årssammanfattning! Jag vet jag vet, detta är ju inte en såndära livsstilsblogg (återkommer till detta ord längre ner) men eftersom jag vet att en hel del av er läser för att hålla koll på mig när jag inte är där ni är, så tycker jag att en lista kan vara lämplig. Den är delvis snodd från en av de bloggbrudar jag är mest besatt av, Niotillfem. Och som vi älskar listor!
Fem händelser som varit bra det här året
Allt under min, Davids, Eriks, Helenas och Jonatans månad i New York. Tack mig själv för att jag åkte dit!
Att jag fick exjobb på Sectra. Spännande, utmanande, skitjobbigt och lönsamt.
Oändligt idyllisk sommarträff med de allra bästa i mitt gamla hus i Dalsland. LP-skivor, stenbrottsbad, hallonplockning och bubbel.
Att bli omhändertagen av Sally och Joel i discokollektivet. Så bäst att de har bott i Linköping i höst.
Svarta Lördagen med konstiga masker och hur många människor som helst som jag tycker om.
Fem händelser som varit sämst
Det där med att sälja sin själ till ett jobb och liksom inte ha någon tid längre.
Att göra massa nya saker hela tiden och inte känna sig bra på något någonsin.
Hungerkatastrofer, ökande inkomstklyftor, naiv allianspolitik och impotent hållning till klimatkrisen.
Annars är det nog St Lars-kyrkans falska tutande var tredje timme utanför mitt fönster som är mitt privat största orosmoln, vilket måste betyda att mitt liv är rätt bra. Fem plus!
Vad har du lärt dig det här året?
Oj. Tusen IT-relaterade grejer på mitt jobb. Jag lär mig massor varje dag.
Var alla stadsdelar på Manhattan heter och ligger.
Livsvisdom i största allmänhet, som att allt alltid tar längre tid än vad man tror och att det är fan så svårt att ta reda på vad som är viktigt och vad som inte spelar någon roll egentligen.
Blev året som du tänkt dig?
Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt. Vid årskiftet var jag inne i backpackermode efter mitt reseår, vilket kan få till och med mig att inte tänka så långt framåt. Men jag tror det, förutom att jag nog tänkte att jag kanske skulle bo i Stockholm nu.
Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Började klättra med varierande framgång.
Gick med i bokcirkel vilket visade sig vara mycket roligare än jag hade kunnat tro.
Jobba så klart! På riktigt!
Kräktes på tunnelbanan i New York. Jag försökte hävda att det är en ärbar erfarenhet, något som man "ska" ha gjort. De andra sa att det bara var turistpoäng.
Största framgång
Mitt grymma exjobb som jag rodde i land.
Och som en direkt följd av detta få ett bra jobb (vilket alla andra kogvetare som gick ut samtidigt som jag också fått) och därmed kunna täppa till käften på alla som alltid undrat vad det egentligen är jag pluggar och får man nåt jobb då?
Fortsatt att problemfritt dela boyta med andra. Först som snyltare i Vargens kulturkollektiv, sedan i mitt eget nya på stan och med fyra andra människor och flera kackerlackor i en liten etta i Brooklyn.
Bästa köpet
Fjällrävenjacka. För första gången är jag varm så här års, något jag aldrig tidigare upplevt.
Och metrokort i New York. Jag och Erik kom fram till att det nog var det mest värda köpet i våra liv, med tankte på hur mycket tid vi mer eller mindre avsiktligt spenderade i tunnelbanesystemet den där månaden.
(Sämsta: ansiktkräm för 400 pix direkt efter första löningen. Det var inte meningen).
Vad lade du mest pengar på i år?
Mat tror jag. Är det inte alltid det? Nej just det ja, jag la dryga 30000:- på Det Stora Äpplet. Pjuh, det var lite mer rock'n'roll.
Minst pengar lade jag nog på boende, 1985 riksdaler per månad för att bo mitt i stan. Häpp, Lkpg har trots allt sina fördelar.
Vad önskar du att du hade gjort mer?
Jag önskar att jag hade gjort ALLT mer, typ druckit öl-tränat-skrivit romaner-läst romaner-lärt mig göra hemsidor-utveckla coola skills-stannat uppe hela natten-fotografterat-träffat vänner-äventyrat, men jag har fan varken orkat eller hunnit. Livet alltså.
Ångrar du något?
Äsch, jag är på sätt och vis i ständig ånger eftersom jag konstant tänker på hur man bör leva sitt liv, och svaret på den pikanta frågan varierar från dag till dag. Men jag försöker kanalisera ångern till dådkraft.
Vilka låtar förknippar du med detta år?
Dan Mangan - Robots
Skrillex - First of the Year
Lalehs överlägsna tolkningar i Så mycket bättre
Den svenska björnstammen - Vart jag mig i världen vänder
Planningtorock - The Breaks
Neko Case - I Wish I Was the Moon
The Dutchess and the Duke - Reservoir Park
Bästa ord och uttryck?
Bete sig - för att det kan användas både som en uppmaning (nu får du bete dig!) och som en negativ handling (ja men han betedde sig!).
Hundra maräng - internt kraftuttryck, numera med viss spridning, som betyder "mycket". Hur mycket kostar det då? Hundra maräng! Uppkom som en restprodukt av att vi i kulturkollektivet ätit så mycket äggvite-genererande mat, typ råbiff och pasta carbonara.
Konfig, server, backend, hp-ux, felhantering, kluster, sträng, kommandotolk, flagga, feature, release, och alla andra häftiga techtermer jag får slänga mig med på mitt jobb.
Tar Baroon - synonym till Gro Dahlbom. Jag fick ett paket med FedEx och de hade stavat mitt namn lite...fel.
Sämsta ord och uttryck?
Allt som börjar på livsstils-. Jag kräks. Jag vill inte ha en livsstil. Jag vill bara ha ett liv.
Jag läste den här artikeln i DN:s Söndagsbilaga och förfasade mig. Senare visade det sig att jag varit långt ifrån ensam att reagera. P1:s Studio Ett hade idag ett långt reportage om den famösa texten och på Twitter haglar försmädliga oneliners som Efter DN Söndags porträtt på Anders Borg ringde Nordkoreanska ambassaden och frågade om de ville skriva dödsrunan på Kim Jong Il och Enligt uppgifter som bekräftats av Dagens Nyheter har Anders Borg gått en golfrunda på 17 slag, samtidigt som han deklarerade.
Och visst är artikelns obefintliga objektivitet och hundlika hyllning av en av Sveriges viktigaste makthavare under all kritik, även om den är ett livsstilsreportage och porträtt, och aldrig utger sig för att vara granskande journalistik. Läsningen lämnar en fadd, unken smak i munnen.
Men det som jag initialt reagerade på var en annan del av den inkompetenta journalistiken; nämligen de stilistiska tillkortakommanden, för att uttrycka det snällt, som den uppvisar. Inget som inte redan skrivits om herr Borg finns där att läsa, istället upprepar journalisten på fucking tolv (12) ställen i texten hur jobbigt och svårt det är att ha så begränsad tid att intervjua den upptagne finansministern på (20 + 45 + 15 minuter, vilket ter sig som en ganska normal intervjutid i mina ögon). Som Elin i Fucking Åmål sa (med viss modifikation): Vet du vad noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig som läsare om dina skriftliga vedermödor i arbetet med denna skitartikel. Hur kan denna stackars planta få skriva för Sveriges största dagstidning i en tid när det råder så stor överetablering inom journalistkåren? Varför får hon, och inte jag? BITTERHETEN.
P.s: här och här är två parodier som inte är så långt från originalartikeln som man skulle önska.
Vissa saker drömmer man bara om i Göteborg, och sedan känns det som om man vaknar upp i ett annat liv. Spårvagnarna skramlar fram som rostiga minnen genom västvåt asfalt och dunkla hjärnvindlingar. Deras namn är löften om bohus-klippor, mörker & fara, sjömannaestetik, hemmastaddhet och berg-och dalbanor. Saltholmen. Högsbohöjd. Majorna. Hagakyrkan. Det går inte att tvätta bort. Göteborg slutar aldrig att vara distinkt. Kanske som en barndomsvän som man skäms för lite grann eftersom han eller hon inte kan anpassa sig till ens nya bekantskapskrets, men i vars famn man ändå sitter som en smäck.
I Göteborg slutar hjärnan aldrig att citera Jens Lekman. I hjärtat åker man svarttaxi, har fickan full med pengar, tackar nej till evigt liv, går sönder av vackra sommarnätter i Hammarkullen och väntar förgäves på Kirsten Dunst utanför ett hotell.
Här är stan fabulöst översållad med glitter och ljus så här års, och det är nästan så att de fyrverkeriaktiga nätterna får en att glömma de dimgrått ogenomtränliga dagrarna. Det känns fint att hälsa på och fullt möjligt att det om 10 000 år kommer att ligga ett tjockt täcke av glömsk inlandsis över Poseidon.
lördag, december 10, 2011
Den ligger alldeles i utkanten av campus och heter egentligen Universitetsparken, men kallas i praktiken inte för någonting annat än Viagraparken. Namnet kan härledas till de gigantsika, rostiga järnpelare som reser sig i en fullständigt rak linje diagnonalt över dess yta. Vad de gör där vet ingen. Någon hade en teori om att de markerar havsnivån (men så platt är inte ens Östergötland), en annan trodde att det var någon form av industrirest.
I parken finns många andra märkliga saker, vilka ploppat fram under min tid på universitetet. Det enda som egentligen stämmer in på idén om trevlig parkkonst är det lilla, lilla huset som likt en ensam kolonilott med rött staket och svensk flagga i topp tronar gemytligt vid parkens östra kant. Så här års lyser en adventsljusstake i fönstret. En maj hade jag och Vargen vårt första avtalade möte på taket av ljust detta hus, på rygg i solnedgången med armarna bakom huvudet. Jag var modig då och hade utan förbehåll ritat en teckning åt honom som innehöll allt i låten All I want is you från Juno-filmen.
Resten är av en annan karaktär. Uppe vid parkbänkarna är tre gravstenar resta. En raggig hund i gjutjärn står positionerad på bakhasorna – han är ju utan framben – och stirrar oseende på en stubbe. Mitt i parken finns en fullständigt enorm, marmorvit och slät skulptur av en fjortonåring i tunna kläder, tom blick och platåskor större än livet. Ibland står en parkarbetare där och blåser löv och jag tänker att han måste känna sig hotad i hennes skugga.
Där finns fantastiska, människostora svampar i glaserad keramik som man måste cykla fram och ta på för att övertygas om att de inte är trollskogsslemmiga på riktigt. Ett stort gult ankare som ser ut som om det har fastnat i något obehagligt. Glastavlor med Anna Odells journalanteckningar från psyket. I träden som står på den konstgjorda och perfekt symmetriska kullen gnistrar silverkulorna i en jättes tappade armband. Och där finns en damm, i vars mitt ett fikabord står, jesuslikt och naturlagstrotsande på ytan, ibland med en vattengillande flyttfågel på.
En arbetskamrat sa till mig de har väl en viss summa pengar som de måste lägga på meningslös konst. En annan sa det finns typ snubbeltråd runt dammen, tänk vad farligt om en full student skulle gå dit och trilla i.
Jag förstår inte vad folk har fått den där uppfattningen om att konst måste vara just skön för att vara bra. Lyssnar ni bara på vacker musik? Ser ni bara på feel good-filmer? Läser ni bara böcker med lyckliga slut?
Själv har jag svårt att föreställa mig en bättre konstupplevelse än att irra runt i Viagraparkens skräckmagi under påverkan.
Vissa dagar har man lite tunnare hud än andra. När en vecka av femtimmarsnätter paras med återföreningar och bakfylla finns ingen gard och inget filter varken ut eller in.
Då skrattar man sina magmuskler till kramp. Då måste man bara lyssna på ett helt Håkan-album och det är ungefär som om han satt bredvid en och sjöng bara till ens öra. Då gråter man över varje bild i den här posten. Då kan man inte tänka komplicerade tankar utan bara känna stora känslor. Då existerar nästan ett nu.
Jag har varit i Stockholm och fått perspektiv både av främlingar och de mina. Det är intressant hur snabbt man kan tappa bort sig själv om man inte har folk kring sig som håller reda på vem man är. Jag bor i mina vänners händer och när jag träffar dem vecklar de ut mig med enkla och självklara gester. Jaså där var jag! Jag som har undrat så.
Vardagsedge 2008
